Helsingborgs-Posten – 15 september 1865, sida 3

ycka utropa med Emil — O, Gud bur ytliga ha de wi ej lunnat wara! — om ide pasiione flugit bort med wart klara opartiska om döme, borde mi kanhända litet Hwar tillägga. Emil och jag återläste nu tillsammans öfwerst dHarcouris anteckningar och funno wid lugnt dj werwågande, att han behöft bra liten gnista för a! bläsa upp den förtärande eld, fom få härjat al las lycku, oc wi kunde ej nog förmåna oss att e man med få umärkt förständ, mångsidig hildnin och godt hjerta fom öfwerste dHareourt kunde blij wa till den grad slaf under en olycklig lidelse. Efter iuhemtandet af fina föräldrars meddelande; blef Emil lugnare och började finna fin ftällnin mindre jörtwiflad och hopplös; han till och mel drömde om bättre dagar oc) gjorde upp planer fö framtiden, Emil VHarcourt, jom tillförene aldri berätnat en wugift, hur stor fom helst; lefde nu yt lerst sparjamt och sölte göra fig tillgodo fina ta langer; han skrej för tidnngar, öfwersatte romane ich arbetade fom en slaf och med framgång, och jas bar helt nyligen genom oref haft glädjen erfara, at tans fordna glada och förtroendefulla lynne börja aterfomma od) han är ej wan förhoppning, att snar nog blifwa förenad med fin trogna Laura, fom äl star den fattige literatören lika warmt, fom hor alskade den rite syslolöse adlingen. — Mitt Herrskap! min lilla berättejse är slutad Om någon skulle finna fig föranlåten att föraktligt rycka på axlarna och säga, att uppränningen dertil är öfwerdrifwen och osannolik, få får jag påminna att den år, detta oaktadt, ett drama ur werklighe ten, oskickligt framstäldt, men sannt. — — har der: emot någon med intresse lyssnat till denna Pariser historia, jå tackar jag ödmjukast och hem:ar må hända ännu en och annan liten aftonundethöllnin frän samma ställe. (Slut.)