— O, min Gud hwilket grymt hår — mumlade Emil — denna qwinna sänder en gåfwa till min bröllopedag, sedan hennes brott förorsakat att den aldrig kan äga rum. — Sausa dig Emil, och häda ide din mors minne. xängsamt och med ytterlig twekan bröt Emil det sigill, som för få många år sedan och under få qwals fulla omständigheter blifwit pätryckt det lilla tuiet — Ban tryckte på fjädern och ett gammalmodigt smycke af strålande färdeles wärderika diamanter bliftrade emot honom vd) med detta smycke mar pi den röda sammetsbottnen ett mångdubbelt papper fästadt. — Med darrande händer upprullade jonen fin mors enda slrijwelse till honom och med fwälr wande röst upplåste han de wål judande italienska orden: Emil min ende färe Son! som jag önskar, att du es mottager detia mitt brudsmycke på din egen bröls lopsdag, få anbefaller jag dig att då du dermed pryder diu brud du må outplånligt jästa i ditt minne den warning din döende moder låter åtfölja det: Wakta dig min fon för en grundlös swartsjuka — älsta den mata du wäljer, mentro henne också! Påminn dig, om: någonsin swartsjnkans furier stulle tomma att rasa i din själ att din mor dött förkrossad af din fars orättwisa mihbtankar — ja orättwisa; ty hwilka än de ffenbara bewisen emot mig må wara, swår jag att jag år ostyldig och har aldrig ens med en flyttig tante förorättat min mate. Swartsjukan har gjort hos nom olind för min aldrig swigtande kärlek och förluften af mitt porträtt har gifmit en olycklig sannoikher åt hans misstankar — denna förlnst fan doc blott på ett fätt förtlaras och det är, att jag under min sjufdom blifwit beftulen derpå af min fu sin Antonio, till fwilten jag måst öfwerlemna nydlarna till chiffoniern för att derur framtaga uågra