Helsingborgs-Posten – 12 september 1865, sida 3

Hans hustrus tåliga fördragsamhet och Antonios aflägsnande, blefwo ytterligare bewis emot dem och misstankarna gingo slutligen få långt, att han tmifs lade huruwida det efterlängtade och afgudade barnet war hans Ettjunder öfwerstens bortowaro förtommet porträtt af hans hustru fom han miszänkte henne att hafwa skänkt Antonio, styrkte på vet olyckligaste alla dessa misstankar och han hyste icke längre det ringaste medlidande med den arma och förkastade, allt hwad hon kunde andraga till sitt urskuldande. Skakande scener egde rum mellan makarna, förmods ligen alltför skakande för den armas inappt äter komna krafter. Hon insjulnade. Länge kämpade ungdom oc) en of naturen ftart kroppskonstitntion mot de grymma, såwäl kropps fom lsjäls marter för hwilta hon utsattes. Slutligen dukade hon under och kännande sitt slut nalkas, begärde hon fom en sista uad, att ett ögonblic få fe fin man, fom öfwergifwit henne och wistades på ett af fina landtgods, beläget några lieux srån Paris. Man bas ftade att falla honom och dHarcourt imrädde i fin hustrus rum, fom en den der af barmhertighet gör en böende till wiljes. LA Den sjuka gissade wid första blick på fin man, de föga förlåtande och wänliga känslor, med hwilka han kom till henne. Med en sista ansträngning satte hon sig upp i sängen och fattade hans med motwilija framsträckta Hand. — Jag döri — stammade hon. — För mig åt du redan död — swarade den obeweklige. — Du är grym od ffall ångra din grymhet, ty jag är ostyldig! . Dessa de sista ord den döende uttalade återwäckt all den fordna kärleken i dHarcourts bröst, fast tywärr för sent; och som han ide kunde tänka fi, möjligheten, af att en osanning gått öfwer den döendes läppar koncentrerade fig all hans ömhet på fo