Helsingborgs-Posten – 12 september 1865, sida 3

att gå med en truppstyrka till Algir, sliljdes jag äfwen mid det kära porträttet, fom ssulle warit mig en hugswalelse att föra med mig; men jag kunde ju hvarje ögonblick träffas af en dödaude kula, mitt lik blifwa plundradt af fiender och min Jas sintas bild falla i nidingars händer. Jag lemnade det sålunda på fin plats i chiffonnieren, för att på en gång återse både det od) originalet. Om Gud få wille! Jag återkom och glömde porträttet i förjta tjusningen öfwer min nya lyda att äfwen få trycka en son i mina armar. Men sedan fafansfulla mije tankar mot Jasinta börjat rasa i min själ, sökie jag förgäfwes efter den fordom få kära bilden i min chiffonier, till hwilten ingen mer än min hustru sjelf haft nycklarna. Porträttet war förfmunnet oc Jasinta swarade undwikande och förlägen på mina frågor och hjelote mig med darrande händer att söka i hwarje winkel och wrå af chiffonnieren. Jag uppfordrade henne då, att säga om hon twärte emot mitt förbud låtit någon få nycklarna till dens na möbel, efterjom hon förnekade att hafwa gifwit bort porträttet. Jasinta förnekade så det ena, som andra — men mina misstankar hade un fått ett obs jettivt stöd och i min fjäl förwissad att porträttet på ett eller annat sätt kommit i hennes kusins ego, sökte jag honom öfwerallt för att återfordra det med priset af hans lif; men af blott tillfällighet eller med uppjåt, fan jag ide bestämma — allt nog, han Höll fig undan och jag fom alltid försent till det ställe han nyss lemnat. Jag återwäade äns un en gång till Jasinta och beslöt att bemästra mitt hämdbegär — men friden och lyckan Hade för alltid flytt från hemmets härd; der waktade nu troget alla onda matter od) jag såg i min mafas ömbhets betygeljer ingenting annat ån det swartaste bedrär geri och i det oslyldiga barnets leende ett bittert hån öfwer den lyda, som kunde oc) borde warit min. Jag mättade ide länge, återhälla det raseri, fom