Helsingborgs-Posten – 12 september 1865, sida 3

nen, mot hwilken Han underåratal sökt gälda hwad han brutit mot modren. Den frätande ånger han erfor öfwer fina orättwisa misstankar, fom honom att med ifwer omfatta trigaaryrtet och han söfle på slagfältet endast döden, för att återförenas med fin förutgångna maka men fann iwettom endast ut märtelse, och drog fia slutligen tillbata för att ute flutande egna fig åt fin sous uppfostran och ledning. vyckktiga är af ömsesidig tärlet mellan far och son förflöto och ingenting tycktes funna störa det ömfes sidiga förtroende, fom herrstade mellan dem. Så kommer fom sänd af en ond makt den tilfälligheten att den olycklige Emil går på en auftion, köper en gammal möbel och finner devuti ett portvätt hänger detta tanklöst på sin wägg — och denna ringa omständighet är nog att förorjaka ett rpåligt sjelsmord od) ruinera den unge mannen på allt hwad lifwet eger till befordran af lyda. Jör att närmare belysa dessa fakta mäste jag här fortjätta med öwerste dHarcourts egna ord: — Döm om mina länflor Emil, då jag efter of wanftående tilldragelser och långa är af glömska och och försoning oförmodadt i min sons rum finner det under få smärtsamma omständigheter förlorade porträttet af hans mor, ett porträtt, fom jag i min kärleks ljufwaste dagar låtit måla af en ut märkt artist och fom jag swartsjukt förwarat än wid mitt hjerta, än wäl inläst i min chiffonier. Jag hade försatt mig att detta porträtt sknlle blifwa det enda, fom någonfin stulle få finnas af min hustru. Jag unnade intet profant öga att betrakta det, än mindre ffulle jag tålt en lopia deraf — också då jag en gång under en resa öfwerraskade en pormättör då han Höll på i fitt aloum med blyerts att ftjäla min Jasintas oförlikneliga drag, blef jag så utom mig, att jag manade ut artisten oc) fårade honom ganska allwarsamt i en duell. Då jag nödgades lemnu min unga hustru, för