med hwilken Emil beslutit sammanknyta sitt öde, war af börd men utan förmögenhet och ansåg äfven i detta hänseende, att deras dotter dragit en lycklig lott ur ödets urna. Man motfåg sålnnda i båda familjerna med de bästa förhoppningar de uns gas framtid och lemnade dem ostörda åt fina fölls hetsdrömmar, och lyckan log wertligen för mycket mot Emil från alla häll, för att han icke snart nog skulle glömt de dystra aningar, fom den olytliga till: fälligheten med porträttet ett ögonblick uppwäckt. Tre weckor hade förflutit, sedan den fatala mors gonen, då wär färd till Versailles blef få plötsligt inställd. Dagen war tegndiger och dyster och man war nöjdast att få hålla fig inom fyra wåggar, hwarför jag oafbrutet förblef på mitt rum. Kocfon mot fem fom Emil upp till mig oc frågade hur jag pasjerat tiden och jade att han för fin del jolrat bort ett par timmar hos fin fästmö och nu återkommen förgäfwes knackat på fin fars dörr, fom han dock förmodade snart borde återkomma från fin wanliga promenad före middagen, då wädret i dag war få föga äguadt att förlänga den. Wi pratade en stund och gingo derpå ned tillsammans att åter sökad öfwersten. Wi knackade och ringde förgäfwes och wände oss derpå till portwakten med förfrågan, huruwida han sett öfwersten återwända; men dens ne försäkrade, att han aldrig gått ut, att han icke på hela dagen pasjerat genom porten. Emil blef nade och stirrade förfärad framför fig — Jag mår fte in! jag måfte genaft in! — utropade han oc störtade åter uppför trapporna och ryckte med för twiflans häftighet i den inifrån lästa dörren, Lås fet war dock allt för säkert till att gifwa wika och wi mäste efterfända en smed fom dyrkade upp det Då dörren flög upp wille jag hejda Emil och sjell först inträda förj att något litet bereda honom på hwad fom der möjligen kunde möta; men han sköt mig häftigt undan, ilade fort som tanken genom