ftora triumfbåge, fom reste fig på den släta ters rängen framför hufwudbyggnaden; öfwerst på denna båge flammake ordet VWältommen! För dj rigt war vet stark trängsel öfwerallt der något war ati se eller höra. 25,000 menniskor rörde sig I Mäåndags afton i Tivoli, mer än fyra gånger få många fom vet finns själar i Helfingborg. Den ljumma natten med sitt herrliga månsken lockate mången att stadna qwar långt sedan gasen släckts, och först fram mot morgonen fötte fig re fista ffa rorna hem. — Hufwudfesten war doc Dyrehavss illställningen i Tisdags. Retan tidigt på dagen börjate jernbanstägen föra folk ut i Stoven, och då vet sista tåget tl. 41. afgick till Klampenborg woro mer än 50,000 menniskor samlade wid lam penborg och tratten kring Eremitaget. Kl. 5 satte sig den långa processionen i rörelse mot den owanligt wackra del af Dyrehaven, der den slesvigska stenen från 1861 fneifere jemte fin skandinaviska granne, hwilken denna gång icke fägnare fig åt når gon uppmärksamhet. J spetsen för ret hela red en skovrirer, derefter en mufitkorps, widare Köpenhamns kommuns fana, densamma som inwigdes af Carl XV och Fredrit VI, vå de wid festen på börs fen inslogo hwardera fin spik i stängen, och fluttiz gen kom den stora massan, som slingrade sig i en lång rad halswägs till Klampenborg. Sedan man ordnat fig wid ftenen och en fång af Ploug blifwit sjungen, fick prof. Clanssen ordet och yttrare: YWi äro åter samlade kring denna sten, och bättre än något annat fon stenen tala. Den upp: wäcker måhända ide minnen om goda tider; men när hade dansken goda tider? Dansken har alltid warit förtryckt och undanträngd, störd och oroar af fremmande. Men stenen tan också tala om goda tider, som stunda. Det war en tid, gå Elesvigarne mötte oss fom gemensamma untersåter af den danska kronan, då mi möttes fom undersåter under samma stat, då wi ännn hoppades att få rätt af Europa. Det war en tid, då alla ansågo styckningen af den danska monartien för en omöjlighet; nu har styckningen blifwit en werklighet. Men trots allt detta hafwa Slesvigarne helsat Danmarks hufwudstad med glädje, och de hafwa klifwit helsade fom brörer och systrar. Det finnes ett band, som icke kan sprängas, ett band, som intet swärd fan bryta. Wi hafwa emottagit eder, Slesvigare, fom män och qwinnor, hwilkas dauffe het är pröfwad, mogen och luttrad. Folt kunna öfwergå från en herrskare till en annan; men bet gifwes någonting andligt, fom ide fan tagas med wåld. Häri ligger wår förtröstan och wårt hopp; wi wilja uppsända mwåra böner till den allsmåg: tige Guden, till honom, fom kommer alla menffliga anslag på skam, till honom, fom gifwer fiälen mod och fasthet. När wi stiljas, skola wi lofwa hwarandra att hålla tillsammans. Wi Hafs wa gemensamma seder, skick och språk. Så ware då denna sten inwigd till ett andeligt och folteligt brobevffap, och Gud skall gifwa sin wälsignelse der till. Sedan slesvigare uttalat sitt hopp om ljus och lugn framtid för ret gemensamma fäderneslandet, trädde bistop Grundtvig fram. Det är tungt att stilja dem åt, fom gerna tillsammans will mwara war themat i den gamle silfwerlockige mannens för redrag. Månget skarpt ord till den nuwarande generationen uttalade han, och bad de församlade till slut likfom han sjelf fästa fin lit till den ge neration, fom nu trampar ut barnskorna. Efter ett lefwe för slesvigarne återwände processionen till Klampenborg, der ett kolossalt tält war uppfördt, i hwilket de fremmande med fina wärdar spisade wid 52 bord. Sedan borgmästare Larsen utbragt konungens skål, uppstod ett starkt jubel wid underrättelsen om att Orla Lehmann begärt ordet. I Lehmans manligt wackra anletsdrag strålade allwar och hänförelse, då han yttrade följande: Då wi älska wårt färernesland, så will det icke blott säga, att ni glädja of åt wåra bördiga åkrar, wåra stuggrika skogar och wårt präktiga haf, utan det will tillika och wäsendtligen säga, att wi älska vet folk, till hwilket wi Höra, litsom bladen tillhöra det träd, fom bär och närer dem. Det will säga, att wi känna wårt folks hjerta flå äfwen i wåra bröst, och att wi lefwa och andas i wårt folks tanke få fom den har fin rotiref historiska fornz tid och fitt uttryck i tef fpråt och litteratur, i dess fever och lagar. Det ligger styrta och fred deruti att folket och staten äro ett, ty det är folket, som i staten skall finna den personlighetens prägel, ges nom hwillen det intager fin plats i werlrens stora samfund, och den inre ordning, genom hwillen det utwecklar sitt wäsendes innehåll. Den lyckan att foltet och staten äro ett, har Danmark aldrig känt. Den stat, fom wi togo i arf af wåra fäder, oms flöt många, fom täntte och kände och talade annorlunda än wi och sålunda tillhörde ett annat folf, derföre war staten swag, oh derföre kunde hwarken traktater eller författningar hålla den tillfamman. Men den stat, hwilken de fernafte till: A. FFAFnA Hr hafwas horept AR Her uftefstäånger