Helsingborgs-Posten – 8 september 1865, sida 3

stade detta porträtt i min ego? Hwilla förfärliga minnen funna wål wara fästade derwid. Det gåls ler mer än ditt och mitt lif, fade min far — o, Gud! Hwad skall hända? Hwad är att göra? Jag anwände alla tröstegrunder, som lågo inom en nägorlunda refonabel möjlighet, men det lifliga frans ffa lynnet går gerna från den ena ytterligheten till den andra, och Emil war i denna stund lika otröjtlig och nedslagen, som han förut warit lycklig och förhoppningsfull. Han frultade allt för sin far hwars passionerade lynne och ihärdigaf wilja han wäl kände, och war förwisfad, att ingenting skulle afhålla honom frän att till det yttersta fullfölja fina efterfpaningar, och hwartill skalle wäl deeja leda? Der den fråga, öfwer Qwitfen wi nu oaflålligt grubblade. Öfwerste dHarcourt återkom på aftonen, gjorde ett besök i fin sons wåning och syntes temligen lugn och bemödade fig på allt fått att hos of utplåna intrycket af morgolens tilloragelse; som ide med ett ord berördes, och det enda, som röjde den inre oro hwaraf öfwersten utan twifwel marterades, war den öfwerdrifna ömhet, med hwilken han stundom betraltade sin fom Jag tyckte mig i denna ängss ligt ömma blick läsa hans fruktan, att något ännu oländt widunder skulle rycka denne älstade son uns dan hans åsyn. . Rägra dagar förflöto på detta sätt, och mer än tillförene tycktes öfwersten söka att trifwas i Emils sällstap, och fom det oroande ämnet aldrig med ord berördes, blelnade slutligen det förfta sorgliga ins trycket bort och wi hade åter angenäma ftunder tills sammans, om de också ej wille rätt återgå till Hela den fordna tjusande bekymmerslösheten. Emil hade, fort efter ofwan omtalta tilldragelse, presenterat mig för sin fästmö — en flicka strålande af lif, helsa och denna den första ungdomens blyga grace, fom få oemotståndligt tjusar. Den familj