Helsingborgs-Posten – 5 september 1865, sida 3

A eQ QA — —————— — — — —— Det löner ej mödan — swarade d Harcourt Lik nöjdt — det är ju ingenting fom duger mer än mars morskifwan. Snickoren betraltade dock bordet med fännars min och bedyrade att foten war af ett beundrans wärdt arbete och lyckades slutligen öfwertala d Harcourt att samtycka till en renovering. För att förmå bära det i fig fjelf tunga trädar: betet med jig till wertftaden, måste snickaren af: lyfta slifwan, ywillet doc mötte fina stora fwårig: het, då den befanns på ett högst omsorsfullt sätt sästad och sammanpressad med bordet och gjorde honom härigenom så läångsamt arbete, att de Harz court flera gånger Höll på att förlora tålamodet, enåv den enwisa snickaren på detta sätt fördröjde den utflykt, fom wi juft stodo i begrepp att göra, — Kom! — fade slutligen J Harcourt otåligt — låtom of; ej försumma mår promenad för det gamla lumpna bordet. Jag ffall wid tillfälle låta sända det till ev min herre — fortfor han wändande fig till snickaren. Emile d Harcourt och jag hade redan gripit wåva hattar för att glada och tydliga stynda bort — o, öde! stundom hänger du på ett hårstrå, nästan alltid beror du af minuten. — Om Emile d Harz court kunnat flänga dörren innan snickaren triumferande ropat: — Nu är skifwan lös — få hade troligen denne hedersman tillegnat sig det fynd, som så oförmodat gjordes och han hade förtjenat mwäls signelse derför och den lycklige Emils tif stulle mähända aldrig blifwit — olyckligt. Wid snickarens glada utrop wände wi oss owil korligt om och sågo i samma stund, som han lyjte den från bordet ett par små lönlådor springa uo hwars tillwaro förut ej warit möjligt att ana. 23 närmade oss nu med nyfikna blickar det förut så föraltade bordet och d Harcourt började undersöka de bada lädorna.