Helsingborgs-Posten – 5 september 1865, sida 3

betraktade än ett än ett annat af de tidsfördrif, fom erbjödos, utan att dock finna oss hågade deltaga i något. Wi behörde ingen förströelje — wi mos ro lyckliga. — Tillfreds med werlden och oss sjelfwa. njöto mi wår bekymmerslösa tillwaro och gladde of åt wår egen lyda få wäl fom åt den, hwilken ftrå lade på hwarje ansigte, fom omgaf of, och läto ins galunda störa of af den bittra reflexionen öfwer de qwal, fom möjligen lunde döljas af deuna tillfälligt antagna mask. — Hur ffönt är ej lifwet! — utropade dd Har court, då wi, trötta efter wår oafbrutna Man dring, slogo oss ned på en bänk, något aflägsnad från de mera lifliga platjerna och der månan ej hade att strida med gasen, utan obehindradt kastade sina magiska strålar mellan de höga träden på de doftande blomfterrabatterna. — Hur skönt är ej lifwet! Hur ligger ej allt, hwaraf wåra finnen äro måäktiga att njuta, utbredt för wåra fötter. — Hur bringar ide winden, fom fatta smeker wår find, en onämnbar njutning — hur berusar of ide blommornas doft — hur lätt att andas i denna behagliga aftouswalka — hur llart, hur ljust, hur högt, detta hwalf öfwer wåra hufwuden! — O, det giss stunder, få fulla af njutning och sällhet, att man ide fan fatta huru några skärande missljud af sorg och olycka någonsin kunna appkomma och finna rum i den ljufwa harmoni, som klingar genom werldsalltet — Lifwet är stönt och wåra bekymmer äro små bekymmer! Ack, min wän! — fortfor d Harcourt i det han ömt tryckte min hand — Jag sänner mig så lycklig, att jag ej will eller fan tro på olyckan — det är möjligt, att ett blindt öde flöfat mera af lyckans häfwor på mig, än på någon annan dödlig ; men hwarför skulle jag ej njuta af dem? måhända derför att de e räcka till för hela menslligheten; men blir den o lycklige mindre olyclig derför att ingen lycklig finne?