Helsingborgs-Posten – 5 september 1865, sida 2

Jag begrundade wäl möjligheten af att i detia mitt nywalda lagie så upplefwa min sista stund, ihjelpratad af min wärdinnas rörliga tunga, font gaf mig så rikeligen med fransyska till lifs — men får gå — det wore ju alla händeljer ärofullt att dö fullproppad med ett så charmant och framför allt modernt språk och jag måste werkligen gifwa mina öron den mention honorable att de wisade ett outtröttligt tålamod att fördraga hwarje dumhet, blott den talades i dem på nämnde fpråk. Af allt prat hwarmed min wärdinna trakterade mig hwarje morgon, på samma gång hon serwerade mig det deliciösaste caffe au lait, War ingenting fom ens för ett ögonblick kunde sysselsätta min tanfe, om jag undantar hwad fom angick den rike och nås got originelle man, fom bebodde förfta wåningen. Hon berättade, att denne man war en f. d. krigare, fom utmärkt fig i många bataljer, sednast i Mexikanska kriget, hwadan han nyligen med öfwerstes rang och många ordnar hade dragit sig tillbaka. Han lefde nu af sina ansenliga räntor oc hade walt detta hus, (ett afgörande bewis för hans smak, tyckke husets ägarinna) för att der hwila ut efter sina mödor, sköta sina blessyrer och stundom njuta af en älstad sons sällskap, hwilken för ett eller anz nat år tillbaka rangerat fig en elegant ungkarls mår ning2 trappor upp. Jag hade ofta tillfälle att från min lilla balkon au troisiåme, hwilfen befann fig i hörnet af huset, bes traktia den wördnadswärde gubben då Han fatt ute på fin balkon au premicre wid midten af huset, får ledes snedt för min. Jag kallade honom gubben ehuru man kanske rättare borde säga den tidigt åldrade mannen, ty sorger snarare än åren tycktes hafwa plöjt sina fåror på hans panna och kommit hang hår att gråna. Jag såg Honom ofta med es gen hand lyfta uten röd sammetsjätölj på altanen, och nedsjunten deruti tydtes Han wara särdeles in