Helsingborgs-Posten – 25 augusti 1865, sida 3

— Då har jag miftaget, mig, fade Möller med fin wanliga djupal stämma och ströl med Handen öfwer ansigtet, liksom för att utplåna fpåren af det lif, fom flammmat upp der under hansifriga frågor. — Straxt derfter satte Han fig ner wid Julies sida och började ånyo: Så har jag då misstagit mig — bm! — Men jag anser dock i alla fall, att jag bör säga er, hwad jag slulle hafwa sagt, om min aning warit riltig. Jag fall säga det för er, fröken Jus lie, men wi måjte tiga — eller tala i rättan tid. Edward Rosen — jag säger er blott hwad jag wet — ban har glömt er syster, — han tänker blott på Emma Harms. Möller rejte jig och gick bort och ftällde fig i trädgärdsdörten. Julie fatt stum och orörlig af förundran. Plötsligt utbrast hon: Men Hr. Möller, ni tar felt! Emma har ju strifwit hilut om Carl ....... Möller statade på hufwudet: Det är wisst ni, fom tar felt, Har hon strifwit få har det warit om Edward — hon föns ner ide Carl. — Nu gick ett ljus upp för Julie; hon bestormade honom med frågor, och han hade knappt slutat att berätta för henne, hwad han wisste om Edward och Emma, då Annette stod i dörren. Julie säg medlidsamt på henne och gid bort för att ide brifta i gråt. Möller blef sittande någralögonblit, derpå reste han fig, bugade för Annette odh gick ut i trädgärs den till Julie. Hon fom honom till mötes och följde honom genom den långa kastanjealleen. De gingo tysta mid, sidan af hwarandra, och Julie wäntade förgäfwes, att han opämint skulle gifwa henne ett råd. Först då de stannade wid grinden och han stod i begrepp att gå sin wäg, fade hon förlägen: Herr Möller! Ni inser nog, att det, fom ni har sagt mig, twingar mig att företaga ett steg. — Jag blyges också att fäga er, att jag sjelf icke känner mig i ständ att fatta något beslut. — Möller stod I redan med handen på llinkan; Han betraltade Henne