Helsingborgs-Posten – 22 augusti 1865, sida 3

mig till ett minne, skall jag lefwa af i många är. Jag får hushålla wäl dermed, Annette, eljest liver jag nöd — Tårarne; kommo dem båda i ögonen. — Lofwade du mig ide att lemna tårarne hemma, eller — jag bad dig åtminstone derom, — Nu wilja wi wara giada, ide sannt, Agneta? Sorgen Har alls tid tiden framför fig — Låt mig då tacka dig tu jen gånger för det du warit få wänlig od) god emot mig, och få säga dig — — — Eller skola wi fpat.sera i skogen? Kom! Det är så skönt i dag, och Gud met när jag härneft får fe en bokskog. Han höll Annettes hand i fin och kände att den darrade. Han nunnade en melodi, för att tilltwinga sig fattning, men det blef wisan om Agneta och hafsmannen. Då han märkte det, teg han. ÅSe bara, en hind, fom tittar fram emellan stammarne, den är itygg för of och dock är den nyfifen. Han llappade i händerna, och djuret grep till flykten. — Hwarför ffrämde du bort den, Carl, den fåg få wänlig, få oftyldig ut. i — Skola wi springa efter den oh säga, att mi ide mille göra den någon förtret, ffola mi, Agneta? — Han wände henne till fig och såg Henne i 0g0r nen, få att hon möste fmåle mot honom. Sade du klappat i händerna, få Hade den ide blifwit rädd, men mig känner den ide, jag är ju ide wan wid att lefwa här i oskuldens hem. Mitt hjerta är ide godt nog dertill. Men jag skall blifwa bättre, tro mig, du skall förbättra mig. — Om det blott ide wore få tomt, få dödt ute i werlden. Oct före faller mig ofta, fom om jag fatt och såg det Hela på en werldstheater. Solen går upp och går ned öfwer de wackra kulisserna, och menniskor och djur flytta benen nog få naturligt, helsa och gå rasslande fördi hwarandra, medan musikanterna fpela wilda, fremmande symfonier, så att man mistar sansen, om man icke häller antingen för ögon eller öron. Låt frenen förändras än få ofta, låt Hela den wida werl.