Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1865, sida 2

je — sande röd och fåg fig ängsligt om, då Carl wet in på en biwäg, hwarest fans en bondkoja och en grind: Hwarför skola mi den wäg? jade hon och hoppade in genom den öppna dörren. En liten hwithärig pojte sprang fram oc) nickade wänligt mot dem, i det hon bortjagade den gläfsande hunde och batkläns ges öppnade grinden. Av din moder ute, Jöns? frågade Carl. — Ja hon är i byn, men hon fommer nog snart tilbata, swarade pojken. Annette säg bort mot wägen med handen öfwer ögonenz för solen. Wi kunua gerna gå litet fortare, fade hon; känner du de menniskor, fom bor der? — Ja, jag kännet dem, jag har flera gånger warit här på mina ensamma wandringar och wi ha talt om dig; hustrun har sagt mig hur mycket godt on har gjort henne. Ågneta! Du behöjwer ide att stynda så baftigt, den fattiga Huftrun gör dig ingen stada. Om bon nu tackade vig få att jag hörde derpå, wore det så farligt? Carl fattade Annettes hand od) de gingo få ty sta jom om de gått i djupa tankar. Det war en stön afton; winden susade blott få starkt i råde topparne att den djupa tystnaden omtring dem ej war hågon dödstystnad. De stodo wid kanten af — slön, der de hade talt med hwarandra för förha gången. Hår wilja wi hwila oss ett ögonblick, Ag neta, och höra nättergalen sjunga från bokskogen om sina längtanssulla drömmar. Det började redan att stymma, då de lemnade den lugna hwiloplatsen. De woro åter på landswägen och följde den arm i arm, och deras steg påskvndades af aftonkylan och thetimmans annalkande. Dä de passerade en tröfs ning, som wägen gör midt der den stryker fram midt emellan twenne höga backar, stod en man med ryggen mwänd emot dem och säg ut åt landswägen; han wände fig om, då han Hörde de rasta sotstegen, och Annette tog hastigt fin arm ur Carls; det war