stynda öfwer landswägen innan wagnen kommer, men tag din arm i akt. Se dig tillbaka, Annette! Se solen i dammols net, huru den framsticker i ljusa pelare genom grenarna. År det icke wackert? Det är obeskrifligt wackert, oc) hwart man mwänder sig — fe dit ner, huru de hwita skorstenarna titta upp öfwer skogen, likiom om de woro nysikna ester att se, hwart wi wilja hän? i — Låt of; gå härin på wägen, här funna de ide fe of. J dag fan man gerna gå malligt, det är få mildt wäder. — Men hwad tror du klockan kan wara, Carl? — Efter solen är den omkring sex. — San du ide lära mig att fe det på solen? Carl höll för henne ett litet föredrag öfwer bes rätning af tiden och gjorde derpå försök om hon hade fattat det. Hwad år kiockan nu då frågade han. — Nu är den något öfwer ser. — Alldeles riktigt. Wi gingo ut klockan fyra, fan du säga mig hur länge wi ha spatserat? Nej, will du nu tala allwar. — J twå timmar. — Sa, man skulle icke tro det, när man ide sjelj har warit med. Gud beware of! I twå timmar! Då få wi ju snart gå hem igen. — Er, der ftår ännu en af mina små kära vis oler; det är den allrasista, jag har fett i år. — Det twiflar jag ide på. Det samma kunde du gansta rigtigt ockja hafwa sagt, då du såg den allraförsta. Stänt mig den, jag Håller få mycket af violer. : — Nej du gör narr af mig. — Den liknar din uniform. . — Den lifnar ditt öga, Agneta, det är blåst fom hafwet och violen och blygt fom den. Annette hörde ide hwad Carl sade, hon blef bloss ———— —