Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1865, sida 2

ett ironiskt leende, fom wisade, att han warit mwitts ne till allt, frågade: Ska wi nu gå hem? — — Under det affärer och fonferensvådets hus fängslade Edward staden, uppehöll Carl fig ännu al tid hos tommendörens fom rekonwalescent, ehuru wål hans arm ide längre wållade honom någon annan oläagenhet än den att han måfte bära den i ett swart sidenband. Han gick omkring i trakten, för att fe skog och mark pånyttfödas till jommarlifwet, och då Annette git mid hans sida, syntes honom wären dubbelt skön. Se bara på det Ljufa boklöfwet, huru blygt och förläget öfwer fin ung dom, litsom jungfrun, då hon för första gången stall träda ut i werlden. Hur frön blir boten i:sin fome mardrägt, hwilten naturen beständigt på nytt itlä. der den sedan höstens stormar hafwa aftlädt den, på det att hon skulle känna winterns töld och lära att gifwa aft på ungdomen. Wåren är glådjens tid. Du judar, Agneta? — B:fwe Gud att alla menniskor woro få glada, som jag är i detta ögondlick och likwäl stå tärarne mig i ögonen, och jag gret bestämdt, om jag more ensam. — Gret? — Du fan ide tro, hwad jag längtar efter att åter få se en barslig tär, den glädj n har jag ide haft på år och dag. När du will hafwa mig att gråta ffall jag gå bort. Farwäl Annette! Ropa sedan på mig når jag får komma igen. — Du är en tof, Carl, det har du alltid warit. — Måtte jag blott allrid fortfara att wara det, ag är det långtifrån få ofta fom jag önffade. Du stuue je mig bland förnuftigt folk. — Bland förnuftigt folk! Hwad anser du då mig för? Ar jag kanhända också en narr? ;— Nej, du är en liten förståndig flicka, det har du alltid warit. vn — Fy släms! Det menar du ej. Kom, lät of