och sade med lugn: Fru Heyn! Har ni slutat er berättelse, så skall jag bedja att få komplettera den med den npplysning, att damen i fräga war jag. — Det gör mig werkligen ondt om er, sade frunen något förbluffad. — Derom år jag öfwertygad, fade Emme med fana som förut, jag fan också försäfra er, a ör mig war en mycket ob ig hä i — En paus uppstod. y ehaglig händelse. — Jag år dock skyldig er den upprättelse, lilla Emma, började frun ånyo, att förklara, att stulden ej så mycket faller på er. Jag har ej den äran att känna den kavaljer, fom följde er, men jag tycfer, att han burit fig åt fom en stor drummel. — Det gör mig ondt att nödgas föga er, att ni deri år alldeles galet underrättad. — Ah, min Gud! utbröt fruen, nu frågar jag er allesammans hwad ni will kalla det att föra en dam in i sådana obehagligheter; — om det hade händt mig eller en af mina döttrar.... — Sa, det är en helt annan fat, swarade Emma leende, men jag låter ej föra mig annorstades, än dit iag sjeif will. Fruen teg och såg barskt på Emma, fom också teg, nöjd med att hafwa bragt sin motftåndare till tyltnad; men det syntes tydligt hur nära Hon tog fig detta angrepp. Ett ögonblick der efter förde hon Edward till fruen: Får jag för er presentera Herr Rosen, fom war så god att följa mig bem förliden afton och fom jag år styldig få myden tacksamhet för hans bestydd — Fru Heyn, fortfor hon wänd till Edward. Frun reste fig och neg, i det Hon fade: AH, är det ni, Herr Rofen, det gläder mig att göra er bekantskap. — Så mygdet mera, tillfogade Emma, fom frun alleredan har Hört er få fördelaktigt omtalas. — Det smickrar mig mydet, fade Edward, bugande fig. Emma kunde ej tilldakahälla ett leende; Hon skulle ej hafwa wägat detta flämt, om ej hennes fader