Helsingborgs-Posten – 8 augusti 1865, sida 3

få fridfullt, fom i hans eget hjerta; utanför i de friska natur och den Hara Himmel tänkte Han fi blott en bild, och innanför erinrade hwrje föremå honom om densamma. Den tid war förbi, då, detts rum inom fina wäggar hade samlat hwad många å hade åtskilt, Hon Hade för sista gång warit här, des sa liljekonwaller woro hennes afskedshelsning. Ha! säg på dem få, fom om han förstod deras språl de talade så sant med deras muntra, lifliga färge likså sant, fom de om några dagar ftulle tala, d de woro bleka och wissnade. — Solen hade gått ne och då han åter wände fig om, war det slumt oc kallt. Ja, hon har lemnat detta vum, tänkte ha och reste fig, för att söka henne på ett annat ftälle Då han Tom ner i trädgärdsrummet, fatt Annet: wid fönstret med Handen under kinden, och läste i e tjock bok i qwartformat. Hon reste fig och lade bor boken. Annette, fade Carl och Hotade Henne me fingern, sitter du här och förderfwar dina ögon ge nom att läsa i flumraftet 2 — Det är en gammal bot med ftor fril, swe rade hon, den kunde man, om man wille, läsa relswart mörker. — Swad är det för en bok, det är ju en huspe stilla. Du är så from lilla Annette. — Gör mig ej förlägen, fade Hou rodnande, de är ingen huspostilla. Carl tog den i handen. AG! umiral Torden stölds lefnad och bedrifter! Hwarsör i all werlder äser du den der boken? — Jag fann den händelsewis och skulle taga de ram till dig. — Nu fan du berätta mig, Hwad jag ide känner å sparar jag beswäret, fade Carl. — Du har ju fagt, att du fan den utantill, — Hwarför skulle du då taga den fram till mig rågade han leende. 7IG det är sant, Aunette, ja