både det framfarna och det tilllommande: de kände den salighet, hjertat känner, när kärlefen meddelar hela den omgifmande werlden sitt lif, när allt blifwer lefs wande och betydningofullt, som det är för barnets om för skaldens öga; ty Eros har också, liksom fånge gudinnan, en trolldomssalfwa, hwarmed hon gör ör gat Fart, få att himlens och jordens andar uppens bara fig rundt om den älslande. Carls ungdom och starka fyfik hade allaredan hjelpt honom upp från sjutlägret. Redan dagen efter att han hade lemnat det, måste han uti trädgården med kommendören, för att fe hur wacker allt hade blifwit under hans sjukdom, huru många blommor, iom hade utspirat i slydd af de gröna frusbärsbustarne. 7Ni är af mitt folk, jare hans ledsagare och war nära att flå honom på den bebundna axeln; Ni slall wid Gud icke slippa från gärden för det första. Här måfte jag fitta ensam med fruntimmerna, hwad är det för sällslap för en man! — Deri blifwa wi knappt ense, fade Carl; men långt ifrån att afslå Hans uppmaning, önffade han fjelf ingeming Beldre än att jtanna awar och föfte blott att förjaga den tanten, att han dock en gång ffulle lemna detta hus. Då han sedan fom upp på sitt rum, mar det putsadt oc fejadt och prodt med de wackrafte blommot, som den framtågande sommaren strör i sina första fotspär öfwer jorden, och aftonsolen tittade in i rummet för att säga siti wänliga godnatt, innan den tillslöt fitt öga. Carl fatte fig wid det öppna fönstret, för att hwila fig. Han blåste cigarröken mot den nedgående solen och drömde fig med hela fin själ in i det leenda lands slapet. Från kammaren funde han fe ut öfwer ryggningen af den halmtäckta ladan, öfwer träd gården och den ännu ide utslagna boklunden och långt ut öfwer den stilla ängen, som sträckte fig mellan bondbyar oh kyrkor långt bort, till dess him: lens gyllue skyar satte en gräns för den. Allt war