Helsingborgs-Posten – 21 juli 1865, sida 3

tat sitt allvarliga ansigte, och alla naturens barn hade böjt sig under hans herradöme och, bevakade af hans talrika blinkande Argusögon, uppfriskade de sig i hans kyliga andedrag till ett nytt lif. Emma och Edvard voro begge till mods ungefär som fogeln, hvilken undsluppit ein bur och svingar sig fri upp i den oändliga rymden. Efter en irlig ursäkt för det besvär hon förorsakat honom, svepte hon kappan tätare om sig och ilade med taska steg framåt vägen. Edvard bevarade hennes galanteri, men detta samtal syntes icke rätt vilja trifvas, det tillhör bekantskapens barndom, och öfver denna punkt hade denna afton redan fört dem. En tystnad följde, hvilken Edvard icke kände någon lust att bryta. Lika pinsam, en sådan kan vara bland många, lika betydelsesall kan den vara mellan två, isynnerhet då nyligen förefallna tiidragelser ko uma oss att antaga, att våra tankar kryssa hvarandra, Ändtligen bröt Emma tystnaden ÅJag tror ni går och faller i tankar i den tysta, tankfulla natten, sade hon. bet kar jag icke neka, svarade Edvard. och behöfver så mycket mindre neka det, som jag kan göra er samma beskyllning tillbak a. Det kan ni utan tvifvel, sade Emma litet spotskt, men jag tror det skulle kläda er bättre att svara mig med en ursäkt än med en beskyllning. Att det är ni, som bör underhålla konversationen, då er dam tiger, behöfver jag väl icke lära er. Jag erkänner det fullkomligt, svarade Edvard och smålog vid denna tillrättavisning, som klädde den adertonåriga flickan oförlikneligt. KFör öfrigt, fortfor Emma, ÅFjörlåter jag er på grund af synnerliga omständigheter. Jag känner mig sjelf liksom pånyttfödd, då jag kommer ut i den lugna naturen från all denna stojande lustigheten. Jag påminner mig aldrig hafva känt denna kontrast så tyd