Helsingborgs-Posten – 21 juli 1865, sida 2

drig ohöfliga rättsramhet förekom henne at och till obehaglig. Hon klagade öfver hufvudvärk och bad Annette följa sig in i ett annat rum. Annette grep med begärlighet detta tillfälle att aflägsna sig, ty hon var nästan gråtfärdig och längtade endast efter det ögonblick, då hon skulle bli befriad från det tvång, hon nu måste underkasta sig. Huru gerna skullo hon icke velat lätta sitt hjerta genom att anförtro sin väninna dess hemligheter, men hon saknade hvarje tillfälle till ett lugnt, förtroligt samtal. Ivad du ser nedslagen ut, lilla Annette, sade Emma och tog båda hennes händer i sina, kär du inte rask? Annette svarade med ett tvunget leende: tJo visst! Mig selar verkligen ingenting. — Hon teg ett ögonblick. O, det är så mycket, som jag skulle berätta dig, men i afton är jag alldeles icke lifvad derför, här är också ingen ro, och jag har så oändligt mycket att säga dig. Nu ha vi beller icke talt tillsammans sedan förliden sommar; jag har så ofta längtat efter dig, vi ha dock alltid förr kunnat dela glädjen med hvarandra, och sorgen — ja, hvad sorger ha vi väl hast?— 4Nu få vi ju snart sommar igen, sade Emma och sökte att skämta bort Annettes tungsinthet, i det hon gungade hennes arm efter dansmusikens takt, och då skall jag ärligt som en syster dela dina sorger med dig; jag hoppas nog kunna gå ut med hälften af dem, Man kan ha nöje af att trösta dig i din bedröfvelse ty du är så vacker, då du gråter. 4 så fall kunde jag blifva mycket vacker i afton, svarade Annette med en suck. Emma sade naturligtvis, att hon var vacker nog, men Annette bevärdigade icke hennes kompliment något svar, och en paus följde, under hvilken de båda väninnorna tyst betraktade hvarandra. Slutligen började Emma: De ha rätt börjat bli så lössläppta derinne, så obeletvade. Jag ön