och oaktadt allmän protest fortfor han att valsa med henne, tills hon nästan andlös hängde i hans armar och han så godt som måste bära henne till en stol. Annette hade med qvinlig finhet genast fattat Karls olycka; detta passionerade utbrott af hans känslor rörde henne, och då hon ville både sin egen bästa väninna och Edvards broder så innerligt väl, smärtade det hepne, att hon icke kunde mildra deras öde. Hos det öfriga sällskapet fann han deremot mera medlidande, och ofta mötte honom en triumferande blick från någon af kamraterna, som svängde förbi honom med Emma eller skämtade och skrattade med henne midt framför honom i kadriljen. Tyst och sorgsen bet han sig då i läpparne, de andre skrattade, och äfven Emma kunde icke annat än le, då hon såg det herravälde hon här utöfvade. Ännu mera retad blef ban, då i det han, tätt bredvid sig såg en person klappa Edvard på axeln och hörde honom leende utbrista i en ton, som röjde skadeglädje: Tr herr border är icke rätt belåten med den rol han spelar. Karl vände sig om och mötte ett kalli och lugnt ansigte, som betraktade honom utan att förändra en min, Denna mask hade han icke förr gilvit akt på. Ytterligare några anmärkningar om god min i elakt spelk och om att dansa som en retad bjömk gjorde det omöjligt för Karl att längre tygla sitt dåliga lynne; han frågade Edvard halfhögt: Hvem är den herrn?4 Det är doktor Möller. svarade han tyst och förlägen, Jaså, fortfor Karl i samma ton, tdu borde dock säga honom, att det vore försigtigare, om han behöll sina dumma anmärkningar för sig sjolf. Då han straxt derefter vände sig om, var Möller borta, men han blef honom snart åter varse i ett annat hörn af salen med samma allvarliga ansigte och en skarp, iakttagande blick på de dansande. Äfven Edvard