Helsingborgs-Posten – 18 juli 1865, sida 3

Giftblandaren Lindbäck. En korrespondent till Falu Tidning, fom länge bott i samma ort fom Lindbäck, berättar bland annat följande: Y. har, enligt hwad det påstås, warit misstänkt i öfwer 17 år för att hafwa begått större brott, men som ingen uppträdt såsom anklagare eller haft tillräckliga bewis, har saken sålunda blifwit nertystad och småningom glömd. Det är mer än un derligt, att han någonfin kunde få Silbodals pafjtovat, då han redan 1856 war ytterst illa anftrifwen hos folket. Mot fina underhafwande har han alltid warit ytterst sträng, och med sina församlingsboer låg han ständigt i delo. Såsom exempel må anföras, att han aidrig tillät sitt folk att gå i andra skodon än träskor, emedan han sjelf bes gagnade dylika utanpå fina stöflar så snart han gick ut. Rörande hans förhållande till förfamlingen kan nämnas, att han förliden höjt af ide mins dre än 29 olifa personer war anklagad dels för misshandel, dels för twistigheter rörande förfamlingen, men han redde fig och gick fri från alltsammans. För den nye landshöfdingen förklarade ban i fiol höft wid en bewäringsskrifning att han war oskyldig till allt hwad man tillwitat honom, och att han: för alla misstankar fom fallit på hos nom, endast hade att tacka länsmannen, hwilken wille hämnas på L. för det denne gjort åtal rörande en lönnkrog, fom med länsmannens wetskap hölls af en annan person. Ett drag ur hans presterliga wertsamhet är färs deles karatterististt. På en sockenstämma i fjol lät L. förstå, att han wille att alla fom begingo natts warden skulle under dess anammande hafwa sina hufwud lita högt och lita långt framåt böjda. En rit bonde, Olof Nilsson i Backa, en man af owman lig längd, inwände emellertid, att detta war alldeles omöjligt för honom, fom alltid gick till natts warden med fin dotter, hwilken deremot är liten till wärten. Men, menade Olof Nilsson, om pastorn owilkorligen önskade och wille ha det så, wore det wäl bäst att pastorn lät hugga ut ett stycke framför altaret, så att Olof Nilsson fick ligga på golfwet, eller oc låta de, som woro mindre än ban, stå. Att förhållandet mellan Lindbäck och församlingsboerna en längre tid warit spändt, bes wisas deraf, att sistlidne Marie bebådelsedag hare en stor del af församlingen infunnit fig wid fyr kan, men der stannade alla utanför och endast Lindbäck och tlockaren woro inne i kyrkan. Bönderna i Siibodal ha förr warit ganska förmögna, men de äro nu till stor del skuldsatta, och det finnes nästan endast jmåbrukare. Lindbäck har ofta sagt att församlingsboernas hat till honom hade indast sin grund deri, att han arbetade och satte litt boställe i godt stick, då deremot hans företrädare gjorde ingenting för detsamma — ett för: hållante, fom lär wara fullt öfwerensstämmande ned sanningen. Han trodde att filbodalarne wille ha honom bort; men han förklarade att de skulle förr bort än han, ty de woro alla Carljtarstordare, såsom han kallade dem och hwarmed han melade att de hade fin egendom hypotiserad i Carls tads bank och att, när tiden fom då de ffulle inetala fina lån, de måste sälja fina gårdar och ålunda gå ifrån tem och församlingen. tät 0 — TEE