Helsingborgs-Posten – 14 juli 1865, sida 3

? C— — b?—h——— ——— —— slutit aitt slera Juliefödelscdag den 27 Mars, med en liten bal och cklatering. Annette visste icke riktigt sjelf hvarför hon blef ängslig, då hon tänkte på den kommande dagen och hon tillskref det en barnslig fruktan för den offentlighet, hvartill hon var så litet vand. Dagen var dock långt aflägsen och hemligt gladde hon sig öfver det långa rastrum, under hvilket hon hoppades kunna göra sig förtrolig med den förunderliga tanken, att binda sitt öde för beständigt tillsammans med cen, som för så kort tid sedan var henne alldeles främmande. Hon tröstade sig med ordspråket: YPid bringar rosor. Men vintern förgick hastigt, de första Marsviolerna stucko redan fram och helsade den leende vårsolen. Aldrig hade Annette med så liten glädje sett våren komma. Hon gick omkring i trädgården, utan att kunna glädja sig öfver den milda luften, ja hon nedtrampade äfven skoningslöst de ljusgröna blad, som begynte att framspira, på det hon skulle kunna utplåna hvarje spår af våren och mana den hädangångna vintern fram ur sin graf. Men det var förgälves. Den milda solen log åt hennes sträfvanden och de qvittrande småfoglarna begabbade henne från trädens grenar. IIon kunde icke hejda tiden i dess gång. Den tjugonde Mars kom och allt var i ordning till denna lilla fest, hvartill man hade inbjudit alla de till hälften glömda bekanta, herrar och damer, at hvilka de flesta hade undergått förvandling från barn till vuxna, sedan kommendören sist sett dem. — Annette var redan iklädd sin anspråkslösa stadsdrägt, och då det blifvit mörkt och hon icke längre kunde roa sig med att se i spegeln hur behagligt hennes mörkbruna lockar voro uppfästade med två små guldnålar och jemföra sina mörkblå ögon med de friska violer, hon bar i sitt bälte, satt den lilla familjen förtroligt vid den sprakande kakelugnselden och sam