men bäfvande och afbrutet: ÅJag kan icke säga er, hur ondt dot gör mig, att omständigheterna förbjuda mig att bedja — att befalla er, att på ögonblicket lemna mig och Otto. Ingenting kan berättiga er att vara här, när er vänskap för honom icke är större än att ni i detta ögonblick kan behandla mig med så ringa aktning och skonsamhet — Det var någonting rörande i hennes bemödande att iakttaga den värdighet, hvilken hon måste sätta upp mot den till en del konstlade köld, med hvilken han ville triumfera öfver den qvinliga ssvagheten. Men med dessa ord hade hon nästan uttömt all sin kraft, hon snyftade högt, och hennes bröst häfde sig våldsamt. Han blef stående tyst och orörlig. Då hon åter reste sitt hufvud och hennes ögon mötte hans, återtog hon nästan ödmjukt: ÅJag ber er ännu en gång att gå er väg; min enda önskan är att få vara ensam med Otto, han har visst icke långt tillbaka. Julie kastade sig öfver den sjuke och tryckte hans hand till sina läppar; läkaren vände sig om, drog på axlarne och öppnade dörren till sidorummet. Han var redan derinne, då Julie plötsligt sprang upp med ett högt skri: ÅGud! han lefver upp igen, jag känner hans puls slå starkt! -Läkaren vände om, gick långsamt bort till sängen, grep Ottos hand, men skakade hufvudet straxt derpå och sade med samma köld som förut, i det han åter gick bort till dörren: Ni misstar er helt och hållet, det är icke annat än krampryckningar, hvaraf man kan sluta, att han är döden mycket nära.Z Han vände sig om i dörren för att iakttaga verkan af sina ord ech mötte Julies öga, i hvilket en gränslös smärta och ett djupt förakt stod att läsa. En half timma derefter låg Otto i den sista dödskampen. Julie var flera gånger vid dörren för att kalla läkaren till hjelp, men tanken på den scen, som nyss egt rum, hejdade henne. Hon vände tillbaka