Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 2

stötte många för hufwudet, fom i honom påräknat en ifrig kämpe för hwad de ansågo rätt, så, är det dock obestridligt, att hans hållning war till fromma för det kyrtliga lifwets utwecklkling. Wi hörde mäns an, fom ide kunde räknas till Thomanders beundrare, efter 1864 års kyrkomötes slut medgifwa, att Thomander war den man, som tiden behöfde, och att hans öfwerlägsna tolerans, fom likwäl aldrig öfwergick till slapphet, uträttat mycket till att försona motsatserna inom kyrkan och mildra den bitterhet, hwarmed de betämpa hwarandra. Få eller inga woro wäl de, som icke utan den djupaste inre rörelse åhörde tet tal, med hwilket han affiutade mötet. Äfwen re, fom ofta hört Thomander, mergifwa, att de aldrig få länt fig gripna af hang mägtiga wältalighet. Anande, att hans tid snart war förlupen, och att tet war för sifta gången som han talade till sitt stifts församlade prester, tare han dem på hjertat deras embetes heliga pligter i ord, som buro hela pregeln af ren inspiration. Tidigt på hösten förlidet år började åtskilliga tecken infinna sig, som utwisade, att Thomanders berghelsa fått fin knäck. Wid en midrag för aka demistaten föll han plötsligt af stolen i ett anfall af swindel. Han intog wäl straxt derpå åter sin plats och skämtade sjelf öfwer det passerade, men från den ftunden inställde sig få småningom allt: flera symtomer till aftagande. Hans hörsel blef allt swagare och hans förr så utomordentligt starka minne började swika honom. Den 1:de Nowember, rå de swenska och norska folken firade det femtio åriga minnet af fin förbrödring, nypträdde biskop Thomander för sista gången i talarestolen. Här och der bröt wäl fram en och annan snilleblixt, men af hela gången i hans föredrag war det klart, att hans kraft war bruten. Ånmn den 28:e Jac nuari gaf han i sitt Hus den sedwanliga middagen för uniwerfitetets lärare och tjenstemän och stadens korporationer, och föreslog derwid H. M. Konunz gens skål men fort derefter war bet ingen hemlig: het längre, att biskopen war angripen af en obotlig sjutdom, fom under Årets lopp måfste Ligga honom i grafwen. Det war ren s. k. Morbus Brighti, en sjukdom i njurarne, fom ändade hans lif. De sista månaderna wisade ett oafbrutet aftagande. Han aftärdes ända till oigenfänlighek, och på sistone led han swåra plågor af liggsär. Srån fin fjute bärd följde han med lefwande intresse dagens före teelfer, och i synnerhet den stora reformrörelse, fom genomströmmar landet. Bistop Thomander war i alla afseenden en utom ortentligt vitt utrustad personlighet. Tid och ut rymme förbjuda oss i dag att meddela en biogros sist stidring af hand Lif, men wi skola derföre icke försumma det med de torftiga källor, som stå oss till buds. Thomander war en owanlig man och han har utöfwat stort inflytande på sin samtid. Det stall dröja länge innan hans minnes stjerna förbleknar.