Helsingborgs-Posten – 11 juli 1865, sida 2

Eklateringen. (Af Carl Bernhard; öfversättning från danskan.) Det var under år 1826 som Otto Frisch dog. Alla, som kände honom, beklagade en älskvärd ung mans alltför tidiga bortgång; han dog nemligen kort efter det han fyllt sitt tjugosjunde år. Och dock borde man snarare afundas än beklaga ett sådant dödsfall. Den vise Salon har sagt, att ingen är lycklig, förr än han ligger i sin graf, och huru ofta hafva vi icke hört det rådet: Sluta leken medan den är god; måhända kunde man med samma rätt säga: Ilåll upp att lefva, medan lyckan annu är med.s — Han dog i en lycklig och ooeroende ställning, aktad af alla, som stodo i något slags förbållade till honom, och begråten af en flicka, hvars lycka och stolthet han var. Han hade i två år varit förlofvad med Julie Selström, en dotter till den gamle kommendören Selström. Tiden för deras högtidliga förening närmade sig med stora steg, då han plötsligt föll i en häftig thyphusfeber; dagen kom — och fann henne blek och sörjande på hans friska graf. Det var en af dessa lugna vinternätter, upplysta af rimfrost och en stjernklar himmel, då man hör fotstegen på den frusna jorden, långt förr än ögat kan upptäcka vandraren, Det var redan vid den sena timma, då hela Köpenhamn hvilar i sömnens moderliga armar; öfverallt såg man mörka fönster och nedrullade gardiner, endast här och der skymtade man ett enstaka ljus, betecknande en eller annan nattvurm, som lefde ett enstöringslif midt i den sofvande staden. Den som tvärt genom murarne kunnat betrakta dessa nattliga taflor, skulle säkert sunnit mer omvexling än