— Ilvad ger ni mig, om jag söker upp La Villette till er? — Omöjligt, UWndine. Alldeles omöjligt kusin. — Omöjligt? Jag är villette. — Ni? Han tog ett steg tillbaka och såg med förvåning på henne. — Hon uppreste sig, lade händerna på hans skuldra, såsom hon förr en gång gjort, såg på honom och sade: — Edvard, älskar ni mig? — Villette, Villette! Kan jag tro mina ögon, utropade han. — Klentrogne. Igenkänner ni detta minne? Hon visade honom den på hennes finger blixtrande diamantringen. — Han kunde ej längre tvifla. Allt blef förklaradt; Edvard Lester var denna afton en den lyckligaste bland de dödlige, — Villette! sade han sednare på aftonen, då skymningen inträdt, vill du blitva min hustru? — Ni glömmer, Lester, att ni beror af er tantes ädelmod ; hop som är en den stoltaste i sin slägt och som skulle göra er arslös, om ni gifte er med en slicka, som stod så lågt under er. — Förlåt, o förlåt, Villette! bad han. Om hon förlät honom eller icke, kunna vi ej afgöra; så mycket är visst, att tre veckor derefter blef dansösen Villette, numera undine Seaton, mrs Lester, med tantens fullkomliga bifall. (SLUT.)