— Ni är sjuk, bästa mrs. Seaton, sade Undine oroligt. — Nej, nej; säg mig, fortfor hon med en förvirrad blick på Undine York, har ni på er arm ett märke, i form af ett hjerta. — Ja, svarade Undino och, nästan likaså rörd som mrs Seaton, strök hon klädningsärmen tillbaka och visade märket. — Min dotter, sade mrs. Seaton, och föll i hennes armar. En scen af stor fövirring följde nu. Undine, blek, men lugn och sansad, hade låtit föra mrs Seaton in i ett annat rum. En läkare, som var såsom gäst närvarande, använde lämpliga medel för att återkalla den afsvimmade till lifvet, och då detta lyckats honom drog han sig tillbaka. Då mrs Seaton hemtat sig, såg hon sig förskräckt omkring och hennes ögon sollo på Undine. som knäböjde vid hennes sida. — Mitt barn, min dyra Undine! utropade hon. Och, läggande sitt hufvud på hennes skuldra, utgjöt hon tårar af glädje. Snart kom det till en ömsesidig förklaring. Då Undine var sex år gammal, hade hennes moder, som ämnade besöka en väninna i New-York, tagit henne med sig till denna stad. En dag hade Undine gått ut att spatsera med sin uppasserska, hvilken sednare stannat på vägen, för att tala med en bekant som hon mötte. Undine hade gått bort ifrån uppasserskan och, då denna slutligen såg sig omkring, saknades Undine. De sorgfälligaste efterforskningar hade vart fåfänga, man kunde ej upptäcka något spår efter henne; Undine kunde lätt förklara detta. Hon erinrade sig mycket väl, att Betty hade mött henne samma dag och sedan sorgfälligt gömt henne tills hon, utan fruktan för upptäckt, kunde utsända henne att tigga. Undine berättade allt hvad vi redan meddelat läsaren, utom sin bekantskap med Edvard Lester, och afbörde under småleende sin