slutat denna tacksamhotsakt, afreste hon till södra delen af Förenta Staterna. Undine hade under dessa fem år icke sett Lester, men icke heller glömt honom. Någon gång, då hon såg på ringen, han gifvit henne, drömde hon om det förflutna; men hon befriade sig från denna dröm med tanken på huru han öfvergifvit henne af fruktan för verlden. Skall han kunna känna igen mig? sfrågade hon sig sjelf, då bon stod framför spegeln och såg huru hon under denna tid förändrat sig. Han kände henne endast såsom La Villette, det namn hon antagit, då hon egnade sig åt theaterlifvet. Hon beslöt nu antaga namnet Undine York, såsom en erkänsla åt den stad, hvarest hon lagt grundstenen till den rikdom och det oberoende hon vunnit. Den rika miss Yorks ankomst väckte stort uppseende inom den fasbionaola verlden i New-Orleans. Ung, skön och rik, blef hon snart drottningen i sällskapskrotsarna och ingen kunde ana, att hon och dansösen Villette var en och samma person. På en bal sammanträffade Undine med mrs, Seaton, Edvard Lesters tante. Ett visst uttryck i denna dames anletsdrag gjorde densamma till föremål för Undines introsse. I trots af deras olika ålder fanns en stor likhet emellan båda och mrs Seaton kände äfven ctt djupt deltagande för Undine. De kunde ej taga ögonen från hvarandra. bå slutligen mrs. Seaton ej längre kunde beherrska sig. vände hon sig till Undine och sade: Min fröken, ursäkta min fråga, är ni viss på att ert namn är — Vork. — Ja mistress, sade Undine något öfverraskad; jag vet icke hvarföre ni skulle betvifla det. — Tro mig, det är ej nyfikenhet endast, som är anledningen till min fråga. Får jag veta ert förnamn? — Gerna madame, jag heter Undine. Mrs Seaton blef dödsblek och förmådde knappt andas.