moders yttrande. huru goda vänner de två unga kusinerna skulle blifva, då de riktigt lärde känna hvarandra. De unga två träffades också snart; men Edvard, såsom Undine hade förmodat, kände ej igen henne, fastän han tycktes vara förvirrad och litet orolig. Ansigtet ville han känna igen, men ban visste ej hvar han sett det och satt långa stunder och endast såg på henne. — Kusin Edvard, sade Undine en dag, då de visst tjugo gånger hade sammanträffat, och ban satt och såg på henne, huru är det med er? har jag kanske en så ful uppsyn, att ni ej kan låta bli att se på mig? — Ursäkta! sade han, väckt ur sina drömmar. Ni är så lik en person, som jag en gång varit bekant med, att jag ej kan låta bli att se på er. Jag bar aldrig sett två personer så lika hvarandra. — Verkligen! Hvem var det då, min kusin? — En ung licka, så skön som Undine sjelf. — Hennes namn? — La Villette. — Hvad ni vågar likna mig vid denna varelse; denna simpla dansös, sade hon högdraget. Lesters ansigte betäcktes af en hög rodnad och han såg ond ut. — Miss Seaton, till och med af er kan jag ej,fördraga, att ni så talar om La Villette, dansösen. — Verkligen, sir, sade hon bånfullt; hon har.i er funnit en mycket varm försvarare. Man kunde: vara frestad tro, att ni skulle vara kär i den vackra dansösen. Jag förmodar ni skulle vilja gilta er med henne. — Litve Gud, att jag kunde finna henne; hon skulle, innan solen går ned i morgon afton, blifva min hustru, om hon ville det. — Ni gör väl uti att tillägga det sista, sado Undine småleende och, plötsligt förändrande tonen, tillade bon: