Han förde hennes hand till sina läppar och kysste den ömt. Sedan drog han en diamantring af sitt finger och satte den på hennes, sägande: Bär denna till ott minne af mig! Lef väl! Han var borta. Tre timmar derefter var La Villette på tiljorna, utan att höra de glada helsningarne från hundrade, ty hennes bjerta var borta, långt borta. Icke en ibland dem alla, hvilka sågo henne denna afton, kände så mycken smärta inom sig som hon, som dansade så graciöst och som hvar och en ansåg som den gladaste bland de glada.