utryckte från Landskrona 6:te 12-pundiga batteriet med 6 kanoner, anfördt af kapten Qwensel och uns derlöjtnant Lindskog. Efter en timmas rast uti Tågarp fortsattes marschen till det wackra Ströms näs, hwarest plats, med röda fanor utmärkt, af egaren prosten Carlström blifwit anwisad. Här öfwades nu 11, timmas exrercis med stjutning, hwarefter till flut en manöver, utmärkt wäl ut: förd för att wara på så liten plats, hölls; här efter inbjöds få wäl befäl fom trupp af den allmänt kände gästfrie wärden på förfristningar. — Derifrån aftågare batteriet till den natursköna Beltebergaparken, der truppen skulle bivuakera. På aftonen war af den lika fritostige som af truppen afhållne befälhafwaren dans med förfriskningar och säng arrangerad, hwilket i all ordning och stillhet fortsattes till kl. 2 på morgonen. Ått en otalig follmassa här samlades under lif och glädje, war naturligt, och lär den uppgått till öfwer tusentals personer. Kl. I på aftonen inbjöds batterichefen med fin löjtnant och några få civila till Belteberga på sexa. Kl. 9 dagen derpå gjordes uppbrott, då återwägen togs om Wallåkra. Det gynnsamma wädret gjorde denna utfart så wäl för deltagarne i fältmanövern som för folket i de trakter, der truppen framtågade, dubbelt angenäm och skall den säkert länge förwaras i lifligt minne. Wår korrespondent i Malmö strifwer under gårdagens dato: M:lle Christina Nilsson, mår celebra landsmaninna, ven frejdade sängerskan, såsom det heter i häfdwunnen tidningsstil, anlände hit i tis-dags middag med ångbåten från Köpenhamn och af reste härifrån straxt derpå med snälltåget. MNyheten om att den frejdare fatt nere i första klassens wäntningssal på jernwägsstationen spred fig fom en löpeld, och snart war en förswarlig pluralitet af stadens för skön konst intresserade innewånare församlad i stationen för att taga i betraktande denna unga dame, hwilken redan lyckats att få ansenligt hedra det fwenska namnet i fremmande land, ja i sjelfwa konstens och smakens centralsäte, i mwerldastaden Paris. Malmöboarne ega, som sagdt, wil intresse för det sköna — det har ofta wisat sig och wisade sig äfwen nu, man kan tillochmed säga, att enthusiiasmen på sätt och wis icke ir frem mande för deras natur — men enthusiasmen af tet flag, fom behöfwer en liten knuff, en stöt för att bryta ut. Men knuffen uteblef denna gång, och derföre fom man ide längre än till tanken — wisserligen en wacker tanke, men dock ide mer än en tanke — på att sända efter en musikkorps, hwilket dot slutligen befanns opraktiskt i anseende till den knappa tiden. Hade scenen warit i någon af det mellersta Sweriges städer, i Göteborg, Ore bro, Jönköping o. s. w., fan man hålla tio mot ett, att det eleganta publikum ide behöft ens fem minuters deliberationer för att utfe en talare el ter — hwarför icke, Carlshamn har wifat att det går an — en talarinna, fwilfen sedermera på rak arm tolkat de närwarandes länslor och nedlagt en rättwis hyllning för skönhetens och talangens fötter. Men hwarföre gå så långt som upp i mellersta Swerige — huru lång tid tror man wäl hade behöfts för att samla åtminstone nå gon af tessa många korpser, fom gjort vet lilla sprittande Helsingborg med rätta få berömdt från sundets böljor alltintill Mincios stränder? Säkerligen lika mänga minuter, fom det i Malmö fordrats timmar för att få ihop en musikkorps. Sin ffådes lystnad fick man emellertid tillfrersställd, och jag skall i korthet söka redogöra för de resultater, dem en omsorgsfull och mogen granskning af landsmaninnang yttre menniska gifwit mid handen. Man anmärkte sålunda, att hon föga liknade de porträtter af henne, fom warit synliga i de illustrerade tidningarne. Hennes utseende befanns intagande, fynnerligast då anletoedragen lifwades af ett muntert stratt; den bländande skönheten deremot, om hwilfen de enthusiastiska pariserbladen talat, måste hafwa warit en fiktion, hwarwid dock bör tagas i be traktande, att domen måhända utfallit annorlunda