Helsingborgs-Posten – 4 juli 1865, sida 3

Tre månader hade redan förflutit efter ofvannämnda samtal. En vacker Juliaftons solsken inträngde genom det öppna fönstret och omgaf den intagande La Villette med ett helgonsken, der bon satt och såg ned på den menniskomassa som hvimlade på gatan. Hon lutade sitt hufvud i en af de små händerna, under det att den andre sorglöst lades i en ovanligt vacker mans hand. Det var Edvard Lester, hvilken alltsedan den aftonen, då han första gången såg henne varit en af hennes ifrigaste beundrare. Om hon brydde sig om honom eller icke — det kunde han icke afgöra: men han vissto med sig, att han, mer än önskvärdt var, bekymrade sig om henne. Till en början hade fåfängan förledt honom att söka vinna henne, för att visa sin vän, att inget qvinnohjerta kunde emotstå hans smicker. Men till sin öfverraskning såg han, att den högmodiga dansösen icke betraktade detta såsom en ära, utan som en henne tillkommande tribut. Han bemödado sig förgäfves att so hennes öga mera klarna eller hennes kinder rodna; hon önskade honom välkommen, då han kom och såg sorglös och likgiltig ut då han gick. Detta var likväl endast en väl spelad roll af henne, ty hon älskade honom med hela sitt lidelsefulla hjertas förtärande glöd. Endast den tanken, att hon var en fattig dansös och Edvard arfvinge till en dame som ogdo milionor, förmådde henne att visa denna köld.