Helsingborgs-Posten – 4 juli 1865, sida 3

som ni gifvit ut till blomsterbuketter, tillade hon föraktligt. — Ni kan vara så sarkastisk, ni vill; det är så som om qvianan fått frihetsbref på, att le åt den dåre, som förälskat sig i henne. Ni är liksom de andre af ert slägte, sade han bittert. Hon reste sig upp, Jade sina händer på hans skuldra, såg honom stadigt i ögonen och sade : Edvard, älskar ni mig? — Villetto illette, ni vet att jag älskar er. — Skulle ni kunna gifta er med mig? Skulle ni vilja hafva en dansös till er hustru? frågade hon, alltjemt betraktande honom. Villette, om jag vore min egen herre, så vlllo Jag det; men ni vet mina händer äro bundna, jag kan ej handla som jag vill. Jag beror af min tantes ädelmod och hon, Villette, är en den stoltaste at sin slägt, som skulle göra mig arsiös och gifva allt hvad hon eger åt främmaade, om jag gifte mig med en flicka som — — Fortsätt ni, siv — med en flicka som stod så långt under er — se, nu har jagjfulländat meningon. llon uppgaf ett ljudligt, kort skratt, sedan tog hon händerna från hans skuldra och nedkastade sig i en soffa. Just nu kom John Crows äldsta dotter och sade. — Pappa säger att det är tid gå på repetitionen. — Bra, sade Undino; jag är färdig om ett ögonblick. — Lef väl mr Lester! sade hon, räckande honom handen, vi må skiljas åt som vänner; vi kunna då åter en gång, då vi sammanträffa, skratt åt det förflutna. Forts.