——— sina prerogatiwer med en fasthet, som emellanåt kunde misstagas för dumdristighet. Han utlemnade ve konfedererade kommissarierna, fom blefwo uppsnappade ombord på Trent, utan att rådgöra med kongressen, senaten eller minifteren och utan att låta en kränkt nationalstolthet inwerka på sitt be slut. Han tog kommandot öfwer Botomac-armeen från general Mac-Ctellan nästan omedelbart efter segren wid Anietam, emedan denne generals åfigter ide längre woro i öfwerenstämmelse med lans dets och emedan han wille skona republiken från fonz flitter emellan den militära och den civila myndigheten. Han afsatte utan betänkande General Free mont i St. Louis och general Hunter i Nord Ca rolina, emedan de på egen hand utfärdat abolitionistista proklamationer och wille gå regeringen i förmig. Han tallade twå gånger general Butler tillbaka, först från New Orleans och sedan från armeen wid James River, emedan denne energiske man beredde regeringen swårigheter och nekade att böja fig under disciplinen. Han förfökte efter hwartannat Mac-Elellan, Burnside, Hooker och Grant, tills han omsider i denne sednare hade funnit en general, fom mar stånd att leda frigsoperationerna med konseqvens, kraft och framgång. Han blanz dade fig få litet fom möjligt i dessa operationers enstiltheter, hwilket isynnerhet gäller om den fednare delen af hans regering. Den enda owilkorz liga förpligtelse, han ålare generalerna, war, att de till hwarje pris borde bemara unionens hufwudstad. Måhända finnes intet i Lincolns karakter, som blifwit mera misskändt än hans fasta, oböjliga wil: ja, och orsaten härtill måste sökas deruti, att han ide fann någon fåfäng tillfredsställelse i att utöfwa magten, och han fuarare faftade en slöja öfs wer den än lade den i dagen för allas blickar.