Man befinner sig ständiat på foram, och då pars tiandan under satana färhaaxsen oupphörligt tris ver fram i fin största öfwerdrift, är vet vårt att bewara den måtta och kallblorighet, i hwilka den indiwiduella wiljan har sitt stöd. Unrer olla syra åren af Lincolus presirentstap förgick måhända icke en dag, utan att han frestades af folk, som mille begagna honom såsom merel att tillfrersställa sin ärelystnad eller hämrtlystnad eller genomrrifwa rent personliga fordringar. Han förswarare sig har emot med fin betäntsamhet och befriare fig från be enträgna genom fin unsfall enhet, så att han midt under den allmänna oron bibehöll sitt tugn och fin orubbliga jemnwigt. Han hade aldrig någon egentlig ministör, ehuru han emellanåt samlade ministrarne till ett statsräd. Cmedan han mille wara ensam em att bära sitt answar, öfwerlät han ledningen af de yttre anges ligenheterna, snansema och kriget till miniftrarne, att dessa, hwar inom sitt område, hare en nä stan fullständig myndighet. Hans örialare hafwa sagt, att han drog sig för mycket inom jig sjelf, och någon sanning kan det wara i detta påstående; det war dock i alla fall hwarken af äregirrighet eller af stolthet, som han gjorte det, utan han war twungen att låta ministrarne, sem ibland woro följ da från hwarandra genom misstroende och personliga antipathier, arbeta samtirigt för statens mil. J så godt som alla grenar af förwaltningen saknade han miniftrarnes detaljerade saktännedom. Det war i menniskokännedom han hade fin styrka. Han förstod att begagna andras werksamhet och att uppfö få de lämpligaste männen till te wärf, vem han sielf kände sig föga egnad att utföra. Han war nästan lika okunnig om Enrepas angelsägenheter, dess dynastier, statomän och inwecklade politif, som han mar wäl bewandrad i sitt eget lands mngelis