advokaten Cauzio från Genua. Hon bjöd mig vel taga i teras enkla frukost och vet smakade för: träffligt. Här hade jag stått mig slätt utan nå gon, om oc ringa kännedom om italienska språket ty af de tre närwarande talar ingen annat än modersmålet; Ricchiotti deremot, fom warit i stola i England, talar bra engelska. Efter en qwarts timmas wäntan, hwarunder frutosten hare blifwit både expedierad och undan stökad, inträdte Garibaldi, flärd, fom han wanli gen förekommer på porträtterna, i ren röda flanellstjortan, och med den rättframhet och wärdigs het, som är honom så egen, bad han mig wara wältommen, på jamma gång han ursättade sig för sitt dröjsmål, men han återtom wanligen förft win denna tid från, fin morgonpromenad på on. De öfriga närwarande lemnade of mi allena och fam talet fortgick ostörtt i mer än en timmas tiv. se förfta intrycket jag ersor wid detta länge efterlängtade möte, war utomortentligt angenämt. Med mycken bestämchet i sitt tal förenar Warilalti något obesfristigt mildt och tillcragande, fom aldrig förfelar sin wertan, och som på samma gång Pet couragerar, tommer en, så att säga, att för ögonblicket gtåmma ens egen litenhet ansigte mot ansigte med denne store nan. Hur ofta har vet ej händt er, litsom mig, att ni wid sammanträffandet med nagon hög perfon, eller wid något högtidligt tillfälle, tänt er i dör jan litet försagd, och ide fatt rätt fram hwad ni egentligen hade att andraga. Det behöfwer ni alls ide befara, då ni träffar Garibaldi: efter en half: timmas sammanwaro tycktes vet mig fom om jag känt honom länge. Ni begär säkert ej att jag här skall ordagrannt redogöra för innehållet af wärt samtal, hwaraf naturligtwis politiken och beföfet i England ute gjorde de egentliga beständstelarne, men som god patriot skall vet roa er att höra, att Garibalti ofta uttalare fina warma sympatier för Swerige, och wid mer än ett tillfälle wisade han sig ha ganska bra reda på ref ärofulla historia. Om, sace han, prinsen af Wales wid det besök, mars med han hedrade mig i Yondon, eller den veputas tion af danskar jag hade äran emottaga der, ytte vat en önskan eller blott något fom kunnat ge mig lämplig anledning, war jag faft beftuten att gå till Köpenhamn; kanske jag der kunnat wara till gagn; och frän Köpenhamn till Stockholm är det ju numera ei längt, tillade han raljerance. Garibaldi talar franska spräket obehindradt, ehuru med en italiensk accent; han uttrycker fig med myc: ken lätthet, han blir jnart elettriferad och jag märkte tydligen en rörelse i hans öppna wackra ögon då han talade om Italien och hans förhoppningar för dess framtid. Matsalen, hwarest wi sutto, och hwilken äfwen tjenstgör som mottagningsrum, war ytterst enkelt möblerad; på ena långwäggen hängde fanor och standarer i de italienska färgerna och öfwer dörren en kommandostaf; på wäggarne några litografier, föreställande bataljscener, för resten fanns der ett stort bord och stolar af alla åldrar. Jag kan ej be er stiga in annorstädes, sade han, ty resten af huset upptages mest af wåra sofrum: mitt hus är ej stort, men jag trifwes här bättre än i ett par lats. Han följve mig derefter ut och omkring på ön, wisande med mycken belåtenhet fina små od lingar, fin kötsträrgård och en liten inhägnad wid husets södra gafwel, fom föreställde blomjterträrv: gård. Från husets norra gafwel sträcker sig en låg flygelbyggnad, innehållande några gästrum och wisthus, och framför den på en bergsklint står en flaggstäng. Blessyren i foten, hwarom allt som oftast olika versioner sörekomma i de engelska tiv: ningarne, är numera fullkomligt läkt, och ehuru generalen tirtals känner någon styfhet i leden, går han dot ogeneradt med begagnande af käpp. Tiden led emot I och jag måste återwända till la Madelena. Garibaldis redbara handslag och hans enkla, men wälmenande ord wid afsledet behåller jag länge i minnet. LAÄNDSORTEN. Skara stifts prestmöte den 14, 15 och 16 d:s