Helsingborgs-Posten – 26 maj 1865, sida 2

och sitt hjeltemod, skön och stolt, skapad att erinra om hwad bon fjelf yuitrade om en af fina samtida: Då ödet låt of födas i den gryende fribetens tids ålder, gjorde det of till enfants perdus i den här, fom war bestämd ati fåmpa for friheten och föra den til seger. Det åligger of att göra wårt arbet mål och derigenom förbereda kommande slägters lycka. Jag will icke påstå, att Madame Roland skulle hafwa gjort sitt arbete, utan uvpbrusaingar, utan att begå utomordentliga willfarelser — andens och omdömets, passionens och oråttwisans: alla tillhörande hennes parti oc hennes tid; jag har ockjå helst undwikit att nämna ordet dygd, fom hon få ofta begagnar i sina skrifter, att det ofta här nande blifwit slungadt fom ett wapen mot henne sjelf; men för dem, fom sätta tillbörligt wärde på ojörfalskad mensklighet, skall hon dock städse fram stå jom en af de naturer, fom fördlifwa sunda, tillochmed midt i sin tids förderf, och som kunna bedraga sig sjelfwa, utan att någonsin förnedras. Hon har denna blickens stolihet, fom aldrig sänker fig mot jorden, en naturlig wärdighet, en ädel spånstighet i farakteren, hat till oräuwisan, förakt för wälder och framför allt en utwecklad frihetskansla — och derföre förblir Madame Roland en at menftlighes tens ädlaste representanter i en tidsälder, då mens niskorna, böjande fig i ör massans tyden, undderftuns dom böja fig fom för fin herres tyden — och dock städse tro sig wara wärdiga medborgare. (Slut)