Helsingborgs-Posten – 25 april 1865, sida 2

Hwad denne man dock är bemma i sut yrfe, vite rade Clerval till fin granne. Det är nastan nagonting siorartart hos honom. Jntet gör en mer olilattudt imtyd zpå menstor, än musik. J förhallande till de omssandigheter, under hwilfa wi höra den, skall den werka på oss än lifwande ån nedslacnde. Dr. Berirand hade walt med omsorg. Det war ingen gripande musik af det flag, fom bringar menniskor till eftertanke, utan det war kraftiga melodier, som satte blodet i raskare omlopp. Musiten war någor, jom Dr. Bertrand ej förr förföft, han iakt: og nu sorgfsalligt def werkningar. Clervat och hans granne tego en stund, dels der: för att de Hörde munsiken, dels derför att det war swårt att höra hwarandra vu, då det förrtråffiga winet hade rört gåsternas tungor. Men fuurt leds des deras uppmartsamhet på andra fivan bordet. Bakom Dokiorno stol stod ständigt en medelålders man, fom Hade i uppdrag att uppmärkjamt observera enbwar wid budet, för an, om någon gåst mådde illa, genast föra honom un. I allmäns het woro Dokiorns beräfningar rittiga, men han war dock ej mer än menniska och stundom funde en och annan egendomlighet wid gästernas bäljo tillstäand föra honom balom ljufet. Med ett ord der kunde inträssa ebehagligheter och af den anled ningen war denne förfrilte tjenare tillstädes.