Helsingborgs-Posten – 25 april 1865, sida 2

efter denna gräsliga händelse, war djefwulskt. Mia blefwo förbittrade, och det war Doktorn som blef föremålet för deras förbittring. Hwad mente han dermed? Han war en bedra: gare. De hade blifwit lockade dit genom falska förespeglinger. De hade trott, att owad som der gjordes, blefwe gjordt på ett grundlig fit, med till räcktigt undseende på gästernas känslor, få som det pvassade för ståndspersoner. Men uu hade de deremot blifwit utsatta för ett uppträde, fom war tyåligt, wämjeligt, afstywardt, något, fom kunde passa för ett hospital. Doktorn böjde jig för owädret. Han war inner ligt, djupt bedröfwad öfwer det, fom fet. Det war något jällsynt, mycket sallsynt. Det gåjwes menniskor, hwilfas hälsotillständ trotsade hwarje bes tafning. Han kunde endast djupt bektaga hwad jom skett. Wille de göra honom den äran alt fmafa vå det uva win, fom nys kommit in? Det war Lafitte från ett berömdt år och Doktorn tömde en vofal deraf för att föregå med godt exermpel, ett erempel, fom snart följdes af de redan halft rufiga gifterna. Och snart war bullret starkare ån nå gonsin förr. Märtte ni, hwad den der herren åt, frågade doftor Bertrand fin Amanuens. Den herren, fom för orfafade upptrådet, menar jag. Olyckligtwis, blef swaret, åt han af de tre rätter, som Åro frafiig it fryddade. Jag tänkte på, men det tillfommer ej mig att tala ... Jo! jo! hwad tänkte ni på? Jag täntie på, om det war klokt att låta tre så kraftiga anrättningar följa omedelbart efter hwarandra. Mycket riktigt, mycket riksigt! swarade doktorn, jag tecknar mig detta till minnes. Emellertid hade Clerval och hans granne ånyc el börjat sitt samtal. Den fremmande iycktes hyfa et —