Helsingborgs-Posten – 27 januari 1865, sida 3

fav på slottet; höften är ej att förakta och win teru har fina behag. När man blott har pennin gar, få kan man alltid föpa fig nöjen, Han ställde fina steg åt den gamle Claus hyd da. Han såg ingen framför oötren och tittad dersöre in genom fönstrel. Pappersrurnoa :illåt wäl ett ganska knappt tillträde för synen, dock ha de han sett nog för an rygga tillbafa med en mör mine. Haha! tänkte Van, tår det till vå vet wi fet? Det är ju eu suvag upprädt. Wi skola ge nast uudersöka saken från botien. an bade ej luft alt stiga in i den fmutfga stu gan och bankade derför på dörren. Katharina fe ut i dörren. Wid åjynen af junkern skiftade ho färg. Junkern fixerade henne skarpt och knep iho lina käppar; ett Utrop af beundran war Nära at undfalla honom. Hwar år din far Satharina? frågade han me oaswänd blick. Ulie vå sjön får att fiska, nädi herre. OM ywad har du under tiden för dig? Di sälter dig i en mans frå. Jag har fett det genon sönsttet. År der wäl rätt? Hwad skall din få låga, om jag förräder dig? Detta hade jag id tånft om dig, Katharina. Du anses för en sede sam flicka, Ålminslone har folkel i byn sagt mi Delta, och nu erfar jag moisatsen. ag gör intet orätt herr junker, kärleken måst då belt och hället wara förbjuden. Den man n let, år min fästman. Hon hade hemtat sig frå sin förwirring och blickade honom med falthel i 6 gonen. Din fäsiman? swarade junkern, i det han fött: gewärer mot marten, få att det dånade. Då har ji mycket passerat under min fjufdom. Jag wille dns ffa, att jag förblifwit fjuk, ty der säger jag dia oc förrådt, Katharina, all jag i detta ögonblick fäns ner en större smärta, ån under allapde tre wecot.