Helsingborgs-Posten – 27 januari 1865, sida 3

mellan den äregirtge prinsen och kejsarinnan allt fe dan tronarfwingens födelse. Men mycket har ändrat sig i den radikale prin jens i Balais Noyal förhållanden, sedan detta ge heimeråd först tillfattes. Han är nu konungens af Jtalien måg, och om Han, hwilket hang wånner nes fa, wertligen skulle ännu hyfa den äregirigheten at bestiga en tron, sa kan den ju möjligen en dag till. frevsställas på annat sätt af hans regerande frände. Efter ywad det pästäs, skall prinsen för längejedan hafwa öfwergifwil alla pretendent. tankar i Frantri fe. Han nöjer fig un med att representera kejsardömets revolutionära, omstörtande tendenser, att war ra medlaren, fom för wiesa fall håller dörren Öps pen för en någon gång möjligen behöflig folidarift answarighet mellan napolcovidernas tron och det demokratiska partiet, och att, stödd på fin ställning nåra tronen och såsom medlem i en aj werldens mest konservativa forporationer, den fran ska senaten, begåjwad med en owanlig talareförmåga, tjena till organ åt ytterlighetsparlierna. Skulle en wacker dag vet feodala partiet i Tyskland gå få långt jom att werkliggöra fina hemligafte tankar, ite blett i nom eget land, utan äfven i afjeende på den yttre bolititen; stulle det fomma i tillfälle att föra wert: stalla sin älstlingstante, eu allmän restauration, och lör den stuld satia en million bajonetter i röelse, stulle en foalition af de konservativa intressena fa som motsats til den mellan de liberala, hwiltas förpost Frankrite will wara, försöta höja fina fanor wio det napoleonfta kejlardömets gränjer — då wo ve sätert tiden inne för prins Napolcon att spela en wigtig rol. Han ftulle då tunna tring fejfardör met samla hela den europeiska demolratien, fom be traftar det napoleonsla Frankrikes föner fom revos lutiongiogens soldater och staffa kejsaren, fom få stoningslöst trossat och förödmjuktat demotratien, en stor del af hans nuwarande motståndare till bunds förwandter. Rrins Napoleon anser tejsardömets nop gift hufwudjalligen wara militäriskt revolutjonär; ban jer fin tyda i omstörtningen af de år 1515 faftnällda territoriella förhållandena och i Europas omorganisering efter nationaliteterna. För prins Napoleon tommer den pol tiska frihetens vetryggan: de först i andra rummet och ehuru ban sjeli juj: ide är hwarken soldat eller generat, är dock hans båg, trogen Ludvig den fiortondes och Napoleon den förstes minnen, mest rigtad på eröfringar. Det har alltsä fin ganska stora politiska betydelse att fransmännens tejsare närmar till fig en fädan perfonlighet, hwillen Jan hittills Hällit på assuänd. Prins Napoleons utnämning till medlem och vicepresident i kejsardömets conseil prive får ide blott betraktas säsom en demon tration, föranledd af den bafliga encyclican, utan fastmera säsom ett memenlo givet åt de flesta europeista regeringar. Den tredje Napoleon är ide så mycket ett militäriftt fom icfe mera ett diploniatifft hufwud: han mill ide för ro ffull ellev för blotta tilljredsställetjen af fin äre lystnad föra krig och eröfra om han ån icke försmar en möjligen såker winst; hwad han sträfwar för det är att betrygga sin tron för sig och sin dynasti. Men sedan några är tillbaka fer Napoleon det mot Ho nom rigtade miftroendet wäxa. Frankrite är mäts tigt och jruttadt, men det stär enfamt och har för Englands förlorade förbund ide fått någon annan ersättning än Italien. Det är också kejsarens oafs lätliga bemödande att reagera mot det misstroende som stormakterna hysa mot honom. Detta är ors lalen till dan officiösa franfta pressens fredliga för: säkringar, till kejfarens hofsamhet, 1å snart han uppe träder offentligt, till sörsöket att genom September konventionen göra Stalien till en mätftigare bunds: örwandt åt Frankrike. Prins Napoleons sista utlämning är ett steg i samma rittning; den bör lugta Frantvise för alla möjliga koalitions farhägor sch tislika wara en fingerwisning åt utlandet, att de twinga Frantrike att bilda en foalition af de evolutionära intressena emot den redan bildade af de konservativa. Detta steg kan hafwa päskyndats f den romerska stolens dumdriniga ntmaning; men öranledt det har den ide. Kejsar Napoleon behöf: ver wisst ide tillgripa några utomordentliga åtgärev mot Rom, fom han har i sitt wåld, men wäl mot tendenserna till ett förbund mellan de fonferativa mafterna i Europa. Ju mera uppenbart des1 tendenser framffymta, ju större farhågorna funs — — ——