Helsingborgs-Posten – 27 januari 1865, sida 3

för dem alltför simpel — huru gick det wal då meo den tillämnade reformen? Rädligast torde wål derföre wara, att Helsingdorgarne sjelfwa här taga initiativet, likjom de förut gjort i ätstilliga andra lika samhallswigtiga reformfrägor. Och blir bara den driftiga handtwerkeklubben satt i tilljälle att bearbeta och bereda saken, få behöfwer man ej mifje trösta om utgången. Jag hoppas derföre med glad tillförsigt, att nästa gång jag besöfer eder wackra stad, finna denjamma öfwerbefolkad af Professorer efter uutideus kraf, d. w. s. inga bokmalar, inga klassiska pedanter, utan idel prattista män, wal bewandrade i de reela wetenskaperna. Ä Sedan de nya Professorerna wäl blifwit nämnda och installerade på fina behöriga platser, den ene wid hofwelbänten, den andre på fin trefot bakom skotaflan, o. s. w.; få tranger sig oemotstöndligt ett par nya frågor fram, hwilta maste säsom korollarier behandlas i omedelbart lammanhang med hufonds reformen. 1:0) Hwad skall det bli af de stackars gesällerna? och 2:o) Hur will man bli qwitt de många lärpojkarna? De äro ju menniskor de ocksä, och, hwad mera är, på sätt och wis industriidtare derjemte. Med gesallerna har det wål ingen särdeles udd. De skola saunolitt yrka att bli anställda fom AMde innkter, hwar i fin profesjion, och dertill fynas de mig så walberättigade och fullt qvalificerade, att intet hinder staligen bör tunna möta för deras omes delbara befordran till den nya wärdigheten. Wärre dtir det att tomma till rätta med lärpojkarna. Man fan nämligen taga för gifwet, att de icke stola skammas för att fordra anftällning fom Docenter, men då ingen förnuftig menniska lärer finnas benägen att willfara en så ohemul begäran, blir wåäl ingen annan utwäg öfrig, än att hir profesforer med de tjenliga medel, dem de neg hwar för fig ega i fin wärjo, allwarligen tillhälla de förmätna ungdomars na att tillswidare låta sig nöja med husmanskost, d. w. s. med namn of Studenter eller kanste med mera skäl helt rätt och slatt Scholärer. Och härmed nog för den här gången. Mera måhända framdeles, om Mi, Herr Redaktör, lyssnar till goda råd, bättrar Er och framför allt tror på er oskrymtade wån, gynnare och prenumerant. — by 4 — torp d. 23 Jan. 1865, ö Torkel Argillander, f. d. Bente, numera wälbeställd Ledamot af Lagskipningen i häs radet, item af Luudstiuget i lås uet, Med em af HushålluingsEallskapet, Miefivns-Sållftapet cd) slera andra lärda samfund, Werknäflande Direktör i Scds nens fattigstuga ech skolhus., Vice Biblictefarie wid Sccdeus biblictefet, Vice erdförande i Sängföreningen, t. f. tamrer od) Sefreterare i kyrkestyrelsen, Medaljor in petto för meds borgerlig förtjeutt af B:te flere leken i quid, samt i nåder pås tänft till Rorare af Kengl. Wafa-Orden wid nästa stjerufall med walsrräf: 7Ju simplare, iu euklare. nmimi A24242 P. S. Just un, men försent, blir jag med ledsnad warse, huruledes jag, fom sjelf få warmt nits älskar för det jimpla och entla i andras titulatur, nu nyss, då det gällde min egen, få swårligen före sundat mig mot det antagna mwalfpråtet. Jag hade ju, i stället för den något längrandiga titulaturen under mitt i och för fig tillräckligt hederwärda namn, kunnat helt fort och godt teckna det enda lilla lättwindiga ordet Vatron, ty det talar för fig sjelst i mår upplysta tid, och fan dertill med fås oföpandes, d. w. s. utan ett enda öres utgit i fulls malts-eller papperstöfen. Jag rådes, att jag häris genom gifwit min wån Prosten nytt watten på dess gamla sqvalteawarn, fom aldrig tröttnar att i tid och otid tul själaspis år mig dröta ech sigta den retsamma terten om grandet och bjelfen. Swad jag hafwer gjort, wäl efter illa, det hafwer jag emels lertid onekligen gjort, och hwad jag hafwer skrifwit, det hafwer jag gunås odestridligen skrifwit. — -—W ——