Helsingborgs-Posten – 24 januari 1865, sida 3

———————— — den tid, då jag plågar komma, fort fagdt, du skull då blott täånka på mig. . Det gör jag, Rudolf, det år både wisst och fant inföll hon raskt, i det hon lade fin hand bedyrand på fitt Hjerta. Ja men ide på råtta fåttet, swarade han, ffa. kande på hufwudet. Det låter egentligen ide för: klara fig, det mäste fånnag. Du intalar vig, at du älskar mig, och når jag år hos vig, få will vi äfwen öfwertala nig att tro, att få år förhållan. bet, för an ide fåra mig; ty du har ett godt hjerta, Kathinka, men innerligt uppriftigt är det ide. Med mig år det Helt annorlunda. Se, jag fon bit derför att jag gerna wille fe och lära fånna Pommern och fufterna wid Östersjön. Wid förfta anbliden af dig klack vet till i mitt hjerta, jag äl: fade dig. Och få har det kommit. Jag är ide rik, Kathinfa, ide heller af förnäm börd, min kons är ej heller så betydande att jag kau råfua mig bland fonstnärer af försla rang; men jag ha så mycket att jag fan lefwa, föda min hustru och behöfwer ej frutta någon brytning med min familj om jag tager dig till mata, Måste jag hå alllit upptepa detta för dig? Hwad du har af nöden att lära, för att funna umgås med stadens damer, bet. fan du läneligen inhemta. Derföre hyser jag ingen fruktan, sag har ingen annaa fruktan än den, att du icke älstar mig, Don tände luft att falia honom om halsen, få Uppriktigt talade han; men åter war det något, som höll henne tillbafa, od hon tryckte blott bjett. ligt hang hand, under det hon fade: Nå, haf blott tälamod med mig, Rudolf, jag will bemöda mig, att blott tänka på dig, och om det åter händer, at något will hälla mig tillbaka, få will jag oaföru. tet ropa ditt namn, tills du åter är hos mig. Se ei få ond ut. Wåt äler god, gråla på mig, men ide få allwarsamt