Helsingborgs-Posten – 24 januari 1865, sida 2

terftiga uppfostran, utan att kunna finna en enda upplösning på de många gåtor, som dykade upp ur hennes ssäl .... Hon war i detta ögonblick förtjusande skön. Den friska sjöluften färgade hers nes kinder med en högre karmin, ögat glänste, som om det uppfattat all den skönhet, fom utbredt fig öswer naturen. En ung swariklädd man, fom fom from ur skogen, warsebles henne och staanade i skogabrynet. Så wacker Hade han ånnu aldrig fett henne. Långsamt, med ögat alltid fästadt på hens ne, fom han närmare. Helt och hället försänkt i hafwets äftådande, hörde hon honom ide, innan han tilltalade henne: Hwarpä tänker du, Katharina 2 Hon wände fig raskt. På dig tänker jag, Rw dolf, fade hon lifligt, öfwer allt fåg jag ditt namn. Tusenfaldigt på hafwet, på himmelen bildades det af ftjernorna. Jag fan ej förklara mig detta. Det är forgligt att jag lärt få litet, jag år blott en simpel, enfaldig flicka, dotter till en fatrig soldat, fom på fina gamla dar blifwit fiskare; ty annars stulle jag med andra ord funna säga dig allt det jag tänkt. Det war så mycket och dock wet jag intet bestämdt. Mitt tila wetande år ocfå allt för ömkligt; jag wågade till och med ide skrifwa ett bref till dig; ty af skrifning har jag endast lärt så mycket fom wår byskolmästare kunnat lära mig och som min far upphjelpt. Min mor förstod den saken bättre. Hon skall hasfwa warit en klok qwine na. Nå, jag tänfer allkid — hon blickade honom härwid med öppenhjertigt bekymmer in i ögonen — når du först är kommen till staden, få har du ockå glömt din siackars Katharina och det är öf werflödigt, att jag plågar mig med tankar, fom icke passar fig för en boudflida. Men Katharina lita, swarade den unge mans uen, i det han fattade dennes Hand, har jag då icke ofta nog sagt dig, alt du med dina farhågor