Helsingborgs-Posten – 20 januari 1865, sida 3

honom fom tror. Ett allena är för Honom omöjligt, ett kan han ide öfwerwinna, det år döden. Tron måste dö, säsom jenapslornet dör, för an är vlans tan gijwa lij. Lifwet bar i siädandet seger genom döden till tron: du lefwer ide ewinnerliga, toy du foder det ewiga. i För andra gängen gripa wi ned med wår frågas hand i Skriftens sådeskorg. Kornet, fom handen tager upp år hoppets hwetekoru. Hoppet är ut sädet i sargade djertan och nansig ets fåror. Hoppet spirar upp under tärregu och i suckarnes stormiga natt. Och när der wårer börjar det dö, och når vet år fullwuxet, när det fulla aret wagaar på halmen, då har der nått fin fulländning. Uppfyts leljen år hopvets död. Hovpet gifwer således Åt uppfylleljen ett eget lir, som det sjelf ide eger. Cwiga ord, har du då ingenting ewigt att bjuda oss på? Gifwer du ide det ewiga åt tiden? For tredje gången gripa mi ned i Skriftens sädeskorg, och taga upp berur en mogen fiuft, der är färles kens frukt. Hwarje forn arbetar sig from från planta till frukt. Kätlefen är ide ett forn; hon år Gud i Christo Jesu. Kärleken har fått ut tron. Kärleken, Hans kårtef, bar fått ut hoppet. Den förflarade letamen bryter fig fram ur den naturliga. Kärlefen bryter fram ur tron, kärleken skädar genom hoppels öga mot himme:en. Kärleken år det ewiqa i tron och boppet. Kärleken wånder aldrig åter. Karleken är det ewiga i tiden, i ti dens lif. Det lifwet dör, men aldrig färleken. ——— — — —