Helsingborgs-Posten – 20 januari 1865, sida 3

Han pratar en hel del smickrande för ditt hjerta, men om han menar det årligt, det är frågan. Dina sköna ogon bafwa wål bländar honom, men om han sånfet föpa dem för godt pris, girofiwer har han ännu ide beflutat flg. Ri tänfer då olltfor illa. Jag skulle gerna wil ja weta, hwad ondt menniskorna gjort eder, emez dan ni talar få om alla och utteycer er alltid på Det märfta om dem. Har icke Rudolj sagt et, alt han will gifta sig med mig? Mig har han fagt Det. BHet år alltid den wadra början till ett utelt flut, fade den gamle, i det Yan tåude fin pipaJag måste se Det, för att funna tro. Herr Rus dolf skall blygas bade för dig oc nug, når wi famma till staden, om wi nånsin fomma dit. Hwad mennistorna gjort mig? Just få mycket, fom ar nös digt, för an blifwa förrydt Den fattige är dem alltid för rik, få länge de ide fe honom rigga. De funna ide länka fig, att man med der torra brödet och ett fitta förråd af åra ide will stå wid galbörnen. Jag war soldat och har få och så många år årligen tjent. Man vångde en medalj i mitt knapphål, gaf mig hwarje månad en thaler och tjugo groschen och sade NRu funna wi ide längre beganna dig i den släående håren. War nojd med dina fyra får vå froppen. Det fick gå, jag har intet att inwända, men att den luft wi andas skall afklippas och förfortas för oss arma stackare, det ar för drygt. Se på den der junkern! Då jag drog hit till mitt rätta hem, gjorde godsegaren mig alla möjliga spratt, jag måste skaffa fram papder om hwilka jag aldrig bekymrat mig, vå det Jag måtte funna ätfomma en bit jord, på hwilfen jag funde hwila ut. Widare! Min hustru, din mor, war en fransyska, iom jig en gång råddat på fluf ten, wille lan till och med skicka hem igen. wil fet larmande och skräflande innan jag fid tof att