Helsingborgs-Posten – 20 januari 1865, sida 2

Höll Hon til swar. 7Wi måste upp iill slottet. Wi weta ide heller mera, ån at wi hafwa funnit honom liggande wid en stolpe, på hwilken, fom ni wet, flår skrifwet, att den ide får öfwerskridas. Nå, för ungherren på slotter gäller naturligwis icke denna lag. Wi undra bloti, hwart nådi herrns stora hund, doggen, tagit wägen. Jntet spår af honom. Men nn farwål, Kathi, wi får ide förs jumma of. Gamlaherrn på slotter Niedd är icke den bäste, han kunde straffa wårt dröjsmål. Karlarne lemnade hyddan. Katharina lade sig vå fnå framför den sårade och stack under hans hufwud en halmkudde, fom ton hemtat utur fammaren. Hon kände redan sin godaherres son, men så nära hade hon ännu aldrig fett bononm. Med qwin. lig nyfikenhet betraktade hon hans fina klådning, fom på många ställen war flädad med blod. och det manligt sköna hufwudet. Omkring munnen fpes lade ett trotsigt leende, ett drag af hårdhet, fom wanligen altid wisade sig i den unge herrus ansigte, och fom ide heller nu hade förswunni: .. Katharina strök med lått hand det blonda håret bort från pannan och lyssaade wid hang mun; han ans dades, men swagt och knappt märkbart. Skottsårer tycktes han hafwa fått i sidan; emellertid fruktade Katharina art derom göra fig wissbet. Hon kunde, hon wisste icke fill hwarför, alls ide rycka fig lös hätifrån, och förglömde häröfwer allt annat. Hennes öga hwilade foctsarande spändt på den fårade Nu rörde han sakta på Handen, fom stack fram emellan den wida stjortmanschetten, fing rarne trefwade på den gröna rocken ... Kaha rina skiftade färg; hon hade en gång förr warfe blifmit denna rörelse hos en sjuk och funnit den wara ett förebud till döden. Hon böjde sig ned öfwer ynglingens ansigte . . . hans ögonlock rörde fig, han uppslog ögonen. De woro utan uttryck. blicken war stilla och lugn. På detta fält betraf: