Helsingborgs-Posten – 7 januari 1865, sida 2

Article Image
— Posttidningen berättar följande drag af Carl XIV Johan: Fru Stael skref en gång, att Smweriges trons prins (då Carl Johan; kunde winna ett helt folk, om han blott finge tala i fem minuter wid hwar och en af dess medlemmar. Och deri låg eu fans ning. Dock war det ide snillets blixt i det flödande ordet, fom fålunda hastigt tillwann honom mens niskors hjertan; det war blicken, uttrycket och idessa hiertat. J wälwilja, i hwad man kallar genedvojite, hade Carl Johan ett tort och kungligt hjerta; haus gifmildhet war outtömlig; hans wälwilja lyste ur hans blick. Norges itörsta lyriska skald, Henrik Wergeland, på fin tid det unga oppositionella Norges reprejens tant, uppträdde sasom Carl Johans personliga fiende ända tilldess denne, på ett bejöf i Norges hufs wudstad, kallade till fig fin tämpalystne motftåndare och sag donom mellan fyra ögon. Denna fund omwånde Wergeland. Men det war icke hjelten och snillet, som afwåpnade skalden och follets man. Det mar den warmhjertade menniskoålskande fursten, och när H. Wergeland sednare lärde känna de måns ga wålgerningar som Carl Johan spridde i gömda boningar, fåg hur Ganmmal enfe fat wed glöden, fom han tändte an for nöden, då höjde han han ur djupet af sitt warma hjerta en sång till Carl Johans lof, ehuru mycken fmälet han derför måste lida af fina fordna dundsförwandter. Det andra exemplet på den aflidne konungens hjerta och makt öfwer hjertan, som jag will har anföra, har jag af en ännu lefwande hög militäre person inom jwenska avmeen, och jom war med wid tillfället. Det war i Leipzig, om hösten 1813. Den stora folkdraboningen (die Völkerschlacht sasom tyskarna falla den) utanför staden mar fördi, franska fejtas ren hade utrymt veipzig, och de allierade furparna — Carl Johan i spetsen för nordarmeen och iwens skarna — rockt dit in under fanfarer och flygande fanor. Napoleons trogna bundsförwandt, den gamle konungen af Saxen, besegrad och nästan fånge i sin egen stad, mötte de segrande monarkerna på det fios ra torget, men lemnades utan all uppmärtiomhet. Ve victis ! Det blef afton och allt tyst i staden. På de öde gatorna spatserade arm i arm twå unga swenska officerare, för att fe fig omkring. De kommo till ett torg, der de sågo wakt sta framför ett bus och framför ett klart upplyst fönster i hur sets nedra waning. Wakthafwande officern höll un dan åtskilligt nyfiket solt, fom wille titta in, men tillät de unga swenskarna fom han kände att nalkas fönstret och att se hwad fom föregick i det klart uppe lyfta nummet. Nära fönstret wid ett bord satt Carl Johan med den trekantiga hatten på hujmus det och en farta framför fig, på hwilken han med en ridpiska tecknade linier. Hans uppsyn war mört. Längre inne i rummet, till wenster, stodo famtalans de kejsaren af Ryssland, konungen of Preussen, generalerna Blächer oh Schwarzenderg m. fl. höga dignitärer. Ånnu längre in i rummet, nära dörs ven, stod en grupp adjutanter, ordonansofficerare med flera personer. fom tycktes tillhöra de höga herrarnes följe. Eu person sägs nu träde fram ur aruppen och med afmätta steg nalkas kejsaren af Ryssland, för hwilken han gjorde en djup bugning, i det han yrtrade något, fom de unga swenfkarne nafurligtwis ide kunde höra, men fom tycktes dem innebära en djup supplik. Lejsar Alexander rörde knappt på hufwudet och swarade kort och kallt. Den afwisade personen bugade sig ånyo och drog fia tills baka; om fem minuter steg han åter fram och bus gade fig djupt för konungen of Prenssen fom mot tog honom, och fmarade honom på samma sätt fom fejfar Alexander. Åter bugade fig parlamentären, och åter trädde han i bakgrunden. Men fort derpå framträdde han än en gång, git mot fönstret, bus gade fig och frambar sitt ärende för kronprinsen af Swerige. Denne steg genast upp, tog af fig hatten, hwilken han kastade på bordet, och beswarade fäns debudets andragande med en artighet och wärma i uttryck och åtbörd, fom tydligen lika mycket öfwerraskade od förtjuste detta fom det öfwerrastade och förbluffade de höga berrarna längre bort, hwilla derwid sågo helt flata och förlägna ut. — Hwad försiggick då derinne? frågade en af ES — — a —

7 januari 1865, sida 2

Thumbnail